Ser ut genom fönsterrutan, jag vet det är dags att lämna.

Lämna platsen jag växt upp som barn.

Ser träden i sin höjd, nästa gång är de ej mina.

ser ut utöver den snöklädda tomten, ser ett vemod.

De gräsmattorna ska jag inte klippa mer!

Säger adjö till min sista vårs äppelblom.

Det är sista gången jag den ser.

Spirean jag planterat, även den blommar som äppelträden.

De blommmar samtidigt, vita som den snö jag just nu ser.

Denna platsens upplevelser, finns snart inte mer.

Ser berg och stenar jag gått på sen barnsben.

Snart har jag gått på dem för sista gång.

Men fåglarna kommer ändå för mig sjunga.

De sjunger för mig sista vårsången här!

Jag ser uthusen, den gamla ladugården.

Minns mina föräldrars djur när de fanns där.

Det är länge sedan nu. Inte på över 40 år ju.

Minns skullens doft av nyskördat hö.

Det hö som fanns en gång för länge sen.

Nu är tiden förbi och uppbrottet ska ske.

Jag flyttar i misommartid, när allt blommar.

Rosorna som prunkade i rabtten även det är Passé.

När tid för äpplen kommer då de mogar och faller ner.

Då finns jag ej på barndomsstigar mer.

Ser huset på tomten, där min farmor bott sina sista år.

Minns allt som det varit, som om det var i går.

Minnen som flödar innombords och man bara ser.

Minns allt som var, är nedstämd trots att man ler.

Klappar husen, klappar träd,

Huset gav mig skydd för väder och vind.

När det var kallt, gav träden värmande ved.

Flyttar från den hembygd som alltid varit kär.

Bygden som alltid stått mig så när.

Nästa vinter finns vi inte här, slipper skotta snö.

Slipper isen som uppstår efter tö.

Även om man kommer sakna fina månskensnätter.

Sköna dagar i solen ute på gården.

Tidens skiftningar i årstider.

Jag kommer ändå känna mig fri.

Fri att inte ha, bara det man måste göra.

Vad som helst kan jag sedan hitta på.

Besöka det vi önskat se och vill göra.

Inte bara önska och ringa för att höra.

Höra hur det går och hur de mår!

Fast vemodet finns där bak.

Är det dags för uppbrott och farväl.

Strövtången i hembygden, blir aldrig mer som de var.

Men alltid finns både glada och ledsna minnen kvar