Varje morgon är den andra lik,
han har tänkt så mycket länge,
har genomskådat sitt livs rytmik.

Han stiger upp - en stark soldat -
han har gjort så mycket länge,
en del av maskineriet, kamrat.

Han tänker ofta kalla tankar,
han har tänkt dem mycket länge,
ofta om att lätta ankar.

Får man hata, General,
om det är allt man har?
Får man hata själen sval
för att se om den finns kvar?

Hans dagar saknar ände,
tycks honom mycket långa,
så man kan sakna sitt elände.

Så han faller ned på knä,
han faller mycket långt,
han har tankar att förklä.

Snart ligger han uppgiven,
som han önskat mycket länge,
med förfrusen själv - uppriven.

"Men jag vill hata, General,
för det är allt jag har!
Jag vill hata själen sval
för att se att den finns kvar."