Eftermiddag mars. Ett tätt långsamt regn över staden, helt vindstilla, lika vått som grått. Inte ens sparvarna och finkarna i granngavelns täta vildvin ids ta sig ut till trädgrenarna här nedanför där maten är serverad. Blandade frön i en metallcylinder med utsläpp och sittring nedtill, talgbollar i en spiralkorg i ett annat träd en bit ifrån. Bara en ensam kaja sitter uppochned på spiralen och pickar, det skvätter om vingarna när den flaxar till för balansens skull.

Det långsamma regnet, stillheten, vätan. Och väntan. Också tillvarons långsamhet i de våtgrå timmarna, öde och tyst som en söndag på landet. Väntan, vätan. Eftermiddagen närmar sig, dess mörker hasar nästan omärkligt ner över takkanterna, ner mot gården, vår Vintergata.

Den tomma sängen bredvid mig. Bessie Katt, det outgrundliga livet, alltid med den stora, obesvarade frågan i ögonen, sover här inte längre.