Lördag, februari. Vintersval sol från en molnfri himmel. Sitter i köksfönstret och tittar ner på cylindern med fågelfrön som jag hängt i ett av de små träden där nere. Eftermiddagen kryper sakta på, det kylnar och på himlen visar sig några lätta flata moln i rosa och svagt grått.

 Plötsligt uppifrån höger ett våldsamt kraxande tjatter. I en lågsniff över gården drar en väl samlad flock kajor förbi i riktning mot kyrktornet i väster. I vår närmaste omgivning är kajorna ovanliga, förutom de fyra individer som den senaste tiden ibland sitter och pickar på talgbollarna i ett annat träd halvannan meter från fröcylindern. Och så nu denna plötsliga intensiva närvaro. En kort stund, sedan borta.

 Det var ett sällskap resande på väg från någon stans till någon annan stans.

 Ljuden efter kajflocken dröjer sig kvar över gården, som en stark men ofattbar berättelse om den plötsliga närvarons mirakel.