Skulle jag inte känna dig? Du mitt eget hjärta,
min själs frände och like.
Mitt hjärtas dyra smycke. Min kraft,
min jord och min luft.
Mitt liv är ditt liv, mina känslors djupa vatten.

I mörker svävar mitt hopp. Ensam på den stora vidden
står jag frusen fast.
Du dröjer med ditt svar och tvekar.
Din tystnad svarar min längtan.
I mina tankar ekar frågor, tvivel, det är mitt hopp som dör.

Sjunger inte fåglars psalm om längtan
efter gryningsljuset i fjärran?
Varför tvekar trädets första knopp
trots vårsolens varma strålar?
Förnekad din värme och frid växer åter skuggorna inom.

Du som kunde gått på gator av guld
klädd i purpur mantel, i juveler prydd.
Var är ditt hjärta nu min kära
när det inte längre är med mig?
Med vem kan du dela dina innersta hemligheter?

Jag bugade inför din tron men mina ögon bedrog mig,
du satt på en bila.
Villigt gick jag ned på knä och
lyssnade till ditt fagra tal.
Hörde ej den bilan falla, vår tid tog plötsligt slut.

Ensam kom jag till världen. Ensam jag levt mina dagar.
Ensam skall jag dö.
Friheten drog sitt sista andetag
då jag drog mitt allra första.
När livet började gå framåt startade klockan att räkna ned.

Hopp är tro, tron på en dröm. Den är inte verklig
men skapar en längtan.
Ingen vila finns för den som älskar.
Ingen trygghet, ingen ro.
Bara för den som ÄR älskad finns hopp, glädje och tro.