Svensson hade inte glömt. Men han hälsade artigt på Blom när denne ringde på. Han låtsades inte känna igen Blom och det var inte så konstigt. Men visst kände Svensson igen honom. Ansiktet var sig likt om än ganska insjunket. Blom tyckte det vore ganska skönt att slippa den gamla kontroversen och sa inget heller om gamla tider. Efter giftermålet hann de aldrig visa sig bland andra bråköbor utan var endast där någon enstaka gång under deras kortvariga äktenskap när de hann besöka hennes tystlåtna mamma som kort efter deras bröllop hade blivit änka. Blom ansågs mer eller mindre ha kidnappat Svenssons flickvän.

Visst kunde Svensson ordna el till Bloms båthus. Men han kände på sig att han ville mera. Hela hans liv hade gått i stå för den där Blom som ”stal” hans flickvän. Han ångrade bittert att han gifte sig och satsade på systern. Hon var något helt annat jämfört med ”originalet”, men gjort var gjort och resultatet var en son som var lika tråkig och dum som hans fru. Aldrig hade han kunnat säga till någon hur bittert han ångrade sig, och att nu verka långsint verkade inte vara någon bra idé. Men inom sig började det koka av ilska.

Visserligen hade det sagts att Bloms fru dog i barnsäng, men den allmänna uppfattningen på Bråkö var att han hade förgiftat henne via ombud. Avsikten skulle ha varit att rätta till misstaget med graviditeten genom att ta död på både barn och mor, men att han misslyckades med barnet. Fast nu var barnet en vuxen kvinna och på väg hit. En välväxt kvinna på cirka 30 år. Svensson själv var nog inte helt på det klara med att det var han själv som hade satt igång rykteskarusellen för bortåt 30 år sedan, när han var tvungen att hitta på en historia om varför han inte hade försvarat sin flickvän och givit sig på Blom, handgripligen.

Skulle han hämnas nu? Att polisanmäla skulle vara meningslöst för preskriptionstiden var ju sedan mycket länge överskriden, men hans eget förstörda liv var inte preskriberat. Hur skulle han agera? Han hade inte särskilt mycket för sig om dagarna som förtidspensionerad elektriker, så här skulle planeras noggrant. Han började med att analysera förutsätningarna: Klart var att Blom tänkte göra i ordning den gamla båten, hur nu det skulle gå till. Han bestämde sig för att låtsas göra sig till vän med Blom för att se vad han brann för mest. Och sätta in stöten där.

Det gick snart upp för Svensson att Blom var ett mänskligt vrak. Skulle han hämnas fick det gå fort. Annars skulle nog Blom dö ändå av sin sjukdom. Skulle han verkligen bry sig om sin spirande hämndlystnad? Själv hade han flyttat tillbaka till Bråkö tio år tidigare. Han visste egentligen inte varför, men drömde ju om att hans fru och son skulle leva upp lite i den vackra naturen. Men egentligen kände han inte för någon av dem, så det var nog något instinktivt med att söka sina rötter. Dessutom kunde han ta upp kontakten igen med en och annan av hans gamla kompisar från förr. De som ännu inte hade försvunnet efter allt supande. Nu var livet betydligt lugnare, och det var skönt att gå över till varandra på ett glas Skogsstjärnan eller annat smussel. Men eftersom Blom också var tillbaka sedan någon månad, hade också det gamla elaka sinnet vaknat till liv igen. Det var som ett elakt virus. Han kunde aldrig smälta att en utböling dök upp, tog hans kvinna och dödade henne! Han kände hur hämndlystnaden ökade för varje dag, men visste inte hur han skulle göra. Han hade varit ganska laglig genom livet, men den sidan av tillvaron kändes inte särskilt aktuell längre.

Hej Pappa!

-          Å en så go kram! Puss på dig lilla flicka! Har det varit jobbigt att köra? Det är ju en bit.

-          Jovars, 50 mil känner man av. Men så fin sommarstugan har blivit!

-          Har den? Den har väl alltid varit fin, även om jag förr i tiden tyckte här var ganska ensligt.

-          Jomen, med värme och toa och dusch. Och en fräsch veranda. Så fint det är!

-          Det har försäkringsbolaget betalat 50% av och så gjorde min gamla firma jobbet, så det blev väldigt ekonomiskt. Skönt att vår gamla vänskap håller i sig.

-          Jasså Holgersson.

-          Ja, precis. Sedan han tog över firman för 25 år sedan har vi mest utbytt julkort, men nu fanns ju konkreta skäl. Det kändes som förr i tiden. Fast nu är det ju klart och en gammal sjukling har ju inte så mycket att tillföra, så kontakten falnar väl igen.

-          Du är allt lite nere, titt som tätt.

-          Jo, det stämmer nog. Jag tänker ju bara på hur det var förr i tiden. Framtiden är ju så svår, och jag gladde mig …

-          …gladde dig åt vadå.

-          Åsch, jag försa mig. Glöm det.

-          Om det är något du glatt dig åt så kan det väl inte vara så farligt att prata om det?

-          Jag trodde att du skulle bilda familj snart, men så sa du att det nog var slut. Jag blev faktiskt lite ledsen. För mig gick det ju snett, och livet blev ju aldrig vad jag trodde och slet för, fram tills mamma dog och sjukdomen kom krypande. Rollator vid 56 års ålder. Usch!

-          Men pappa! Kom får du en kram. Låt oss ta dagen som den kommer och ha det bra här och nu! Det är inte säkert att vi bryter, bara att jag tror att han lever loppan med alla möjliga, där i Grekland. För resten så hade han fått lite affärskontakter där, och osvuret är bäst. Men det blir förhör när han kommer hem!

-          Var inte så hård! Jag vill titta till er. Lyssna gärna på de intryck jag har eller får, om jag får chansen. Du kan väl mejla honom att du är här?

-          Det har jag redan gjort. Jag håller masken och har även nämnt att jag skulle se vad man kunde göra av det gamla båthuset. Fast det är förbjudet att bo i det. Han var faktiskt lite positiv, men om det var allvar eller taktik, det kan jag inte bedöma. Men han ska inte tro något! Om han har legat med andra alltså!

-          Var inte så lömsk i tanken. Vet du vem Svensson är?

-          Var det inte honom som du snodde mamma ifrån?

-          Snodde? Jag brädade honom! Det är något helt annat. Medan jag var frisk! Jag tror han har glömt det och jag har bett honom dra in el i sjöboden. Han krånglar inte men han känns klart opålitlig.

-          Jaså. Vad kul! Jag tror att det kan bli ett fint loft där om vi minskar takhöjden där båtplatsen är. Kanske vi kan modifiera taket lite också.

-          Den ska i sjön igen! Men sedan.

-          Din gamla båt? Den hade jag glömt. När jag var ute med dig och fiskade som liten flicka älskade jag dig över allt annat. Särskilt som du sken när vi var ute med båten.

-          Det var ömsesidigt, men nu måste vår kärlek räcka till båten också. Tror du att du kan hjälpa mig att täta den? Annars sjunker den som en sten innan de stora torrsprickorna har svält igen. Annars är den frisk i träet.

-          Självklart! Hette inte medlet just Tät.

-          Vad du minns! Har vi använt det förr. Jo … så var det allt.

-          Vi fixar båten tillsammans. Sedan kan vi väl förtöja den vid den smala bryggan utanför båthuset?

Svensson trodde inte sina ögon när han såg den gamla båten liggande förtöjd vid sidan av Bloms båthus. Både slank och stabil var den, och tycktes inte läcka särskilt mycket heller. Men inkräktade den inte lite på Svenssons mark?

Annika fann på råd. Fadern hade enbart blivit ledsen och bedrövad av Svenssons påhopp. Gammalt var tydligen inte glömt. Det skulle tydligen hanteras med kitslighet! Båten var 20 cm för bred för att inte inkräkta på Svenssons vatten. Det var enkelt att ta bort en planka av Bloms i och för sig redan smala brygga längs båthuset. Då kunde båten förtöjas 15 cm närmare Bloms eget båthus. Annika satte den på gångjärn så den skulle kunna fällas ut igen när Blom skulle ta sig förbi med sin rollator. Ingen större skada skedd, och Svenssons försök att göra livet surt för hade misslyckats. Den här gången. Det kändes tarvligt att klaga på en så marginell överträdelse, om man ens ska kalla det så.

Svensson gav sig dock inte. Han återkom och konstaterade att båten fortfarande kunna hamna bortåt 10 cm in på hans vatten om förtöjningen var slack och vinden drev ut båten från bryggan. Eller om fendrarna var lite tjockare. Blom ville inte invända. Kanske hade Svensson rätt, men framför allt ville han att Svensson inte skulle avbryta elinstallationen i hans sjöbod. Efter det kunde han inte en annan attityd, men inte nu.

Annika, som led med sin far, funderade: Är folk så knäppa på den här ön? Det kanske finns en mycket enkel förklaring till det ganska märkliga namnet Bråkö. En stund efter det att hon hade resonerat med sin far om saken, tänkte hon bilda sig en egen uppfattning om folk och stämningsläge på orten. Utan att säga något till fadern begav hon sig iväg till Svenssons. Hon låtsades inte bry sig om Svenssons småsinthet, och hade gjort sig ett ärende.

- Hej! Jag heter Annika Blom och det är min far som bor i stugan där borta. Vi har knappt använt den på senare år men tycker trakten är alldeles för fin för att ligga öde och övergiven.

- Jaså, jaha. Svensson heter jag. Vad gäller saken?

- Jo, för att bättre kunna arbeta med fiskeredskapen behöver vi öka utrymmet i sjöboden, och med tanke på förbudet mot exteriörförändringar vid sjön så löser vi det genom att sänka golvet i sjöboden och …

- Jaså det är därför ni lägger båten på annans vatten?

- Något lite, ja, men jag tänkte att vi kanske kunde reglera det på något positivt sätt.

- Sälj hela skiten till mig och sänk båten.

- Kanske inte helt i harmoni med våra planer. Får vi köpa den lilla land- och vattenremsa vi behöver?

- Jag får fundera på det, men strandtomter kostar.

- Det rör sig bara om någon decimeter, kanske två för att få lite marginal, och det rör sig ju bara om en mindre gränsjustering.

- Och så ska lantmäteriet ha sitt, men jag hör av mig. Adjö!

Svensson avvaktade inte Annikas svar utan stängde sin dörr och Annika hörde tydligt hur han också låste den. Sur gubbe, tänkte hon, och gick hem och frågade om pappan hade någon förklaring. Blom sa inget utan skakade på huvudet och tog fram ett gammalt papper ur den gamla chiffonjen i den så kallade salen. Det var ett gammalt försök till att börja skriva en sorts dagbok. Så satte han sig ner med armarna i kors och Annika läste. På så sätt fick Annika reda på fortsättningen sedan pappan en gång brädade Svensson och gjorde hans flickvän till sin. Hon läste:

-          Jag är kallad till Petterssons AB styrelsemöte!

-          Älskling, vad skoj. Det låter spännande!

-          Bara att det ligger 60 mil bort och är precis när du ska föda.

-          Aj då. Jag vill att du ska vara med då!

-          Jag kollar om jag kan vara med på telefon eller något. De måste ju fatta det viktiga i att jag är med dig när vi får barn!

-          Men du måste ju se till firmans bästa! Självklart vill jag att du ska vara med när jag föder, men det konkreta bör kanske få förtur. Förlossningen är ju ändå inget du kan påverka. Om du måste åka, kan jag be mamma bo hos mig den korta tid det är fråga om.

-          Du är för go. Jag får – som du – försöka se till helheten och göra det bästa av den!

Efter detta rara samtal följde en redovisning som var hämtad ur ett polisprotokoll:

Den beskrev hur Blom trots allt åkte iväg till det petterssonska styrelsemötet och påståendet att han nåddes väldigt sent av beskedet att förlossningen varit mycket komplicerad men att det lilla flickebarnet föreföll friskt. För moderns del såg det lite värre ut. Inget indikerade dock att situationen var direkt farlig för den nyblivna moderns hälsa, så hon lämnades utan tillsyn natten efter nedkomsten. Hon tycks ha avlidit i sömnen av inre blödningar. Obduktionen visade dock svårförståeliga inre skador, kanske av något olämpligt läkemedel eller kemikalier, varför saken till sist blev föremål för polisutredning. Härvid framkom att Blom, som var på resande fot inte kunde motbevisa en hypotes att han tagit sig till sjukhuset på natten och gett sin fru nådastöten. Han saknade alibi då han plötsligt hade blivit illamående på hemvägen och blivit fördröjd av detta.

Hans svärmor, det vill säga den nyblivna moderns mamma, var mycket resolut liksom sin dotter. Hon hade sedan, under en ganska lång, tid hjälpt Blom att både arrangera en värdig begravning och ta hand om det nyfödda barnet. Hon vitsordade att mordhypotesen var synnerligen osannolik och att Blom sörjde sin fru djupt. När det dessutom framkom att det var ett illa underbyggt beslut att lämna modern utan tillsyn den aktuella natten, lades utredningen och alla misstankar mot Blom ner. Utom i folkmun. Självfallet spred sig detta även till Bråkö.

Annika läste pappren mycket noggrant, tittade sin far i ögonen, och bara skakade på huvudet. Så tog han till orda:

-          Sånt här gör ju sorgen och förlusten ännu svårare. Kanske fanns det något psykosomatiskt i det hela eftersom jag ganska snart efter detta blev sjuklig. Det där illamåendet på hemvägen känns som startskottet. Sedan började det kroniska. Först märkte jag bara hur orken försämrades och att jag hade svårt att klara jobbet. Min kompanjon såg ju hur jag slet, magrade och slet, och hjälpte mig, men jag blev ändå tvungen att till sist lämna firman och sluta ta ut lön. Han fick min andel gratis och var väldigt tacksam för det i många år tills vi gradvis förlorade kontakten.

-          Hur försörjde du dig sedan då?

-          Ändå skickade han mig en andel av vinsten varje år. Jag hade glömt att föra över aktierna till honom, och när vi kom på det log han och sa att det kändes bäst att ha det så. Det var ju jag som trots allt hade startat och drivit upp firman. Det blev rejäla summor med tiden, för jag lyckades placera pengarna väldigt lyckosamt. Så när sjukpenningen upphörde behövde jag inte besvära Försäkringskassan alls. Kontoristen som jag anställde innan jag slutade blev kär i Holgersson och det blev han mig evigt tacksam för. Men sedan bleknade kontakten.

-          Stackars dig!

-          Som du vet blev mormor änka i ungefär samma veva och därför flyttade hon hem till oss och blev som en mamma för dig. Jag tyckte då att det var det bästa tänkbara arrangemanget för alla inblandade, och du tycks ju klara dig bra i livet numera.

-          Älskade pappa! Jag mår ju finfint! Vet mormor om allt detta?

-          Ja, hon blev ju också förhörd efter dödsfallet . Bland annat fick hon svara på frågor om det förekom misstankar om incest mellan dig och mig! Kan du tänka dig det? Du var då bara någon månad gammal! Men hon samlade sig bra efter chocken som jag såg det.

-          Makalöst! Med sådant förekommer ju och viss förståelse kanske man även ska ha för polisen, i detta fall. De ville ju veta om det fanns något skäl för dig att mörda mamma. Du blev verkligen hårt drabbad!

-          Trösten i livet är att du är så väldigt rar, Annika. Annars vet jag inte hur jag skulle ha orkat leva vidare.

-          Att du tycker att jag är rar har nog sin grund i att du är det själv. Älskade pappa!

Annikas mormor var nu mycket gammal och led av en viss senilitet, så samtalet om hur det var när Annika var baby fördes enbart mellan far och dotter. Annars hade Annika gärna velat höra mera om saken ur hennes mormors perspektiv. Av rent intresse, då hon var väldigt fäst vid henne, och djupt beklagade att hon troligen skulle må dåligt av att ta upp ett samtal om när hennes duktigaste, och riktigt duktiga, dotter dog.

Annika besjälades dock av att hjälpa pappan i hans nostalgiska idéer kring båten och sjöboden. Vemodet som låg i luften var på något sätt vackert i all sin sorgsenhet. En dag, när fadern behövde gå hem för att vila, gick hon ner till båthuset, kröp upp på det låga loftet och försökte samla sina tankar med att skissa på vad som kunde göras av det. Golvet kanske inte behövde sänkas så mycket, att båten inte fick plats? Hur var det med vattenståndsvariationerna? Hon fick några nya idéer som hon tänkte stämma av med sin pappa. Efter en stund blev hon dock själv trött och tog själv en eftermiddagsslummer på loftet. Det kluckade väldigt hemtrevligt och sövande från utrymmet där båten hade sin plats.

Kors i taket. Redan halv sju! Något säger mig att jag behöver skynda mig härifrån till pappa. Han skulle ju få sin favoriträtt idag. Annika hörde också hur vinden tilltagit så båtens förtöjningslinor låg spända. Hon kunde se hur Svensson med en yngre man stod och mätte runt hennes pappas båt. Hon hörde brottstycken av vad de talade om och hon kände en hotfull stämning. Hon slank ut genom en bakdörr och skyndade sig hem osedd. Hon drevs nu av någon svårbegriplig oro. Det skulle visa sig befogat.

I faderns sovrum fanns en fint bäddad säng intill hans egen. Den tillhörde hans avlidna hustru och hade stått så i alla år. Han ville inte ta bort den, då han kände något av deras forna kärlek till henne, med detta arrangemang. Inte heller ville han låta någon annan använda den. Han försvarade arrangemanget med att andra håller sig med andra minnesprylar och prydnadssaker av precis alla slag, så saken hade inte diskuterats på åratal.

Annika sprang upp till pappans sovrum, en trappa upp, och fann att bädden bredvid hans var nerslängd på golvet och att han själv hade vältrat sig över på den och – dött. Under honom hade han ena armen och i den höll han krampaktigt det inramade fotot av sin fru som i vanliga fall stod på byrån intill. Han hade hållit så hårt i tavlan att den hade blivit skadad. Men det var just nu en bisak.

Annika såg genast att pappan föreföll död, men kunde ju inte vara säker. Hon vände honom rätt igen så han kom till sin egen säng och försökte med konstgjord andning omväxlande med hjärtkompressioner, så som hon hade lärt sig på jobbet. Under tiden kände hon hur kall han var och tittade på hans pupiller. Allt verkade vara förbi. Men. Han måste ju dödförklaras av en läkare. Hon slutade med upplivningsförsöken en stund och ringde 112.

     -     Skicka en läkare! Min pappa verkar ha dött.

     -     Då är det ju inte någon akut nödsituation.

     -     Men jag kan ju inte dödförklara honom! Jag har försökt med konstgjord andning men inget händer. Skynda er! Jag fortsätter med att försöka få liv i honom.

    -      Andas han?

Nej, har jag ju sagt. Inte själv i alla fall. Nu fortsätter jag. Skynda er.

-          Han verkar ju död som du sa.

-          Vi kan inte ha någon moment 22 – diskussion om detta. Adjö!

Efter samtalet fortsatte Annika med sina återupplivningsförsök tills hon förstod att alla möjligheter var uttömda. Hon satte sig ner för att pusta ut. Hennes roll som livräddare ersattes nu successivt av rollen som den sörjande dottern. Tårarna trillade och hon satt sysslolös vid hans bädd ett bra tag, medan tankarna vandrade till alla fina stunder de haft tillsammans. De senaste åren hade det mest handlat om sporadiska telefonsamtal, och efter nästan varje samtal bestämde hon sig för att ringa inom ett par dagar igen, men verklighetens alla måsten trängde sig på och gjorde mellanrummen mycket långa. Just nu tänkte hon mycket på detta. Hon var inte troende men hoppades ändå att han på något sätt hade återförenats med hennes mamma, och försökte även se det positiva i att han nu hade sluppit den hart när ständiga värken.

Så tog hon sig samman. Hon ringde till en begravningsentreprenör som hade kvällsöppet. Hon fick då rådet att också ringa sjukhus och polis för att följa det gängse förfaringssättet i situationer som denna. Det ansåg hon sig just ha gjort, sänkte axlarna och satte sig att gråta ljudligt på sängkanten. Under tiden snyggade hon sporadiskt till omkring honom. Främst hans säng, men också hennes mammas säng som stod på tre kvart. Hon lade honom också tillrätta på rygg i sängen och lade en blomma från trädgården på hans bröst. Över hans hjärta lade hon det skadade fotot. Sedan satt hon och tittade på honom en lång stund igen, tände ett stearinljus och släckte i taket. Nu var han ju död men hon tyckte sig skönja ett drag av dödsångest i hans ansiktsuttryck. Hon önskade så att han fick vila i frid och försökte rätta till det genom att binda upp den insjunkna hakan med en repstump som låg på golvet. Det hjälpte bara marginellt och hon tyckte ansiktsuttrycket var otäckt och märkligt.

Hennes tankar vandrade vidare. Nu önskade hon att hon hade en så där riktigt go relation med Peter, som det en gång hade varit. Han verkade då så mogen och stabil. Varför kunde det inte hålla i sig? Hon behövde honom nu. Hon fortsatte att snyfta och rättade till kudden och lakanen i sängen då och då.

Hon hade tidigare inte tänkt på att rummet var väldigt ostädat. Men nu när sängarna nyss stått en bit isär insåg hon det väldigt tydligt. Har var ostädat. Dammråttor och kvitton från matbutiken kunde hon i alla fall ta bort innan begravningsentreprenören dyker upp. Hon behövde ju inte storstäda för den sakens skull. Men lite till blev det. Så såg hon att soppåsen var ganska full och tömde den i sopsäcken utanför.

Varför dröjer begravningsentreprenören? Nu var det mörkt ute och en obehaglig känsla smög sig på. Hon somnade i fåtöljen som fanns i rummet med sin hand på hans, trots att den kalla handen också ingav obehag. Hon slog bort den tanken med att det ju rörde sig om hennes älskade pappa.

Hon vaknade med ett ryck. Det knackade ganska ljudligt på dörren och hon förnam att det dröjt en stund innan hon vaknat av knackningarna. Hon tände, blåste ut stearinljuset och öppnade.

-          Vi kommer från Sofis begravningsbyrå och beklagar sorgen!

-          Tack, pappa ligger i sin säng en trappa upp, sa hon med en trött gest åt det hållet.

-          Vill du att vi ringer efter en präst som lindrar sorgen för dig?

-          Nej tack, men det var snällt sagt. På något sätt var detta väntat eftersom pappa varit väldigt svag i många år nu. Han var inte heller troende.

-          Vet du något om dödsorsaken? frågade den andre mannen.

-          Nej, och jag fattade aldrig vad han led av heller. Jag har ju sett hur han gradvis blivit allt sämre med åren och av naturliga skäl också mera nedstämd. Jag älskade honom men när jag frågade om jag kunde hjälpa honom på något sätt så ville han inte det. Det var hans sjukdom sa han och ville inte göra den till henne, genom att be henne agera. Det fanns roligare saker att prata om och kanske syssla med, dem emellan, tyckte han.

-          Då får det nog bli fråga om obduktion.

-          Usch, så ni ska skära upp hans kropp och titta efter?

-          I princip, ja.

-          Om det är nödvändigt får det väl bli så, men om jag får bestämma vill jag att han ska se så fin ut som möjligt vid begravningen.

-          Det brukar kunna ordnas.

En liten stund sedan liket efter fadern transporterats bort, knackade det på dörren igen trots att det nu var midnatt. Utanför stod en civilklädd person som legitimerade sig som polis och frågade om han fick ta några bilder och se sig om där pappan hade dött.

Annika var nu dödtrött och sa inget utan visade på trappan till andra våningen. Ytterligare en polis kom in och även han blev insläppt på samma lite avmätta sätt. Annika satte sig nu i soffan i vardagsrummet för att slippa se på, och såg att man bland annat tittade i den tomma soppåsen i köket.

-          Ursäkta, men har du nyligen tömt soporna?

-          Ja …

-          Var är soptunnan?

-          Vad letar ni efter?

-          Vi har redan sett kraftiga tryckmärken på halsen, och om det visar sig att någon tagit din far av daga så kanske det finns spår där. Hoppas att du inte känner att vi kränker din integritet.

-          Lite känns det faktiskt så, men han var ju död när jag kom så det kan faktiskt ligga något i vad du säger.

-          Ursäkta, men var är soptunnan?

Den förmenta brottsplatsundersökningen tog sin rundliga tid. Annika var irriterad, men försökte dölja detta. De gjorde ju bara sitt jobb enligt lagen. Hon nickade till mellan varven och gick till sängs när poliserna hade åkt.

Annika fick ingen god nattsömn. Var pappan mördad? Eller kunde repet hon band upp hakan med ha gjort märkena? Det kändes angeläget för henne att få klarhet i detta. Varför mord? Fanns det något motiv. Vem? Skulle mördaren nu sikta in sig på henne? Tidigt på morgonen gick hon upp. Plockade ihop sina tillhörigheter, letade reda på pappans dörrnyckel, låste och anträdde den långa resan hem. På vägen kollade hon också att sjöboden var låst. Hon märkte inte att hon var förföljd, ens när hon tog paus vid ett dygnet-runt-öppet gatukök. Det var nu stjärnklart och hon satte sig ute en stund och tittade på stjärnorna och tänkte på hur lite människan kan påverka de riktigt stora skeendena i världen. Så slog det henne. Bouppteckning! Var hon inte tvungen att närvara vid den? Hur går det till? Det fanns ju nästan inga andra än han och hon i släkten, och nu var hon ensam med sin senildementa mormor. Var det kanske klokare att åka till pappans lägenhet? Nyckeln satt ju på samma knippa och renoveringen skulle ju vara klar nu.

Dessutom var det betydligt närmare. Bara ett par mil. Hon vände och körde nu dit. Klockan fem på morgonen steg hon in och fick äntligen några timmars sömn. Mobiltelefonen glömde hon hos sin pappa.

Efter obduktionen

- Han låg alltså fullt påklädd i sängen när ni hämtade honom?

-Ja, nerbäddad och med ett rep runt halsen.

- Hakan väl?

- Ja, men varifrån kom repet? Halsen?

- … och hudanalysen visar tydliga spår efter repet där märkena är. Sådana rep förvarar man heller inte gärna i sovrum. Var kom det ifrån? Stumpen verkar avkapad ganska nyss. Det här är nog en viktig fråga.

- Det är nog ett ganska solklart mord, och knappast något självmord. Mördaren verkar heller inte ha bemödat sig om att dölja det.

- Vi får kolla med dottern om hon känner igen repet.

- Tjena grabbar. Jag har kollat gubbens identitet. Det är sant som dottern säger, men det finns inget som tyder på att han varit långvarigt sjuk. Ingen sjukpeng, inga läkarbesök. Och massor med pengar på banken. Och aktier, och …

- Men väldigt mager! Sjukligt mager tycker jag nog.

- Lik är alltid magra! Har du aldrig varit med om någon kistbegravning. Lätt som en plätt.

- Nu närmar vi oss motivet. Dottern hade skäl att mörda sin far. Allt tjat om hur mycket hon älskade honom, kanske mest gällde hans pengar.

- Sa hon inte att hon befarade att bli av med jobbet?

- Jovisst, Hon, hennes dementa mormor, och allmänna arvsfonden är de enda som kan ha motiv, vad jag vet. Uteslutningsmetoden, Putte!

- Ring henne! Men avslöja inte vad vi tror! Vi får prata med henne med utgångspunkten att han har fiender.

- Men det verkar han ju inte ha!

- Var inte dum nu! Det kan man för resten aldrig veta. I de lugnaste vattnen …

- Jag har kollat hennes mobil. Den ligger kvar i stugan och Kalle tappade bort henne i skuggningen. Vi vet inte var hon är.

- Klantskallar! Hör med begravningsbyrån då! Det var Sofis! För övrigt. Om hon är så illa påläst i arvsfrågor, kanske hon tror att hans svärmor ärver honom. Då svävar hon nog i livsfara. Vet vi var hon bor?

- Hon bor på Hemmet.

-Vilket hem.

Hemmet, sa jag ju. Det heter så!

- Ring dom först och se till att tanten bevakas.

Ooooooooooooooooooooo

-          Jodå, hon har hört av sig och ställt frågor om bouppteckningen. Vad det är verkar hon inte ha en susning om, av frågorna att döma, sa dom på Sofis. De hänvisade henne till hans bank som ordnar sådant, men det visste hon inte vilken det var.

-          Hmm. Det talar mot vår teori att hon skulle ha mördat honom.

-          Kanske bara dimridåer. Hon verkar bra på det. Att vi inte tänkte på möjligheten att hon bosatt sig i pappans lägenhet ett par dagar. Det var ett bra gömställe, som hon nu har övergivit.

När Annika kom tillbaka till stugan för att se om hon kunde hitta några bankpapper som ledde henne vidare, så fann hon att låset var bytt. Samt en skylt om tillträde förbjudet. Det var polisen som jobbade vidare med mordteorin. Otäckt, men tryggt att få veta hur det faktiskt var, tänkte Annika, och övernattade i sjöboden, som hade samma lås som tidigare.

Nästa dag ansåg Annika att ingen hade rätt att låsa henne ute från sitt gamla barndomshem, som också övertagits av fadern. Hon visste vägar att ta sig in ändå, och hittade först och främst sin urladdade mobiltelefon.

I chiffonjen rådde perfekt ordning. Oj, vilka tillgångar han hade! Det är förstås detta som mördaren är ute efter. Fast det vill nog till för honom att lura till sig dessa tillgångar från banken. Pengarna ligger nog i säkert förvar. Aktierna också. För eventuella kriminella, alltså. Annars är det nog mormors och mina pengar nu.

Annika fick en ingivelse. Det var länge sedan hon träffade sin åldrige mormor. Utan att ha något speciellt skäl, som hon såg på saken, tyckte hon att det var läge att åka dit nu genast. Medan hon ännu lever. Medan Annika körde dit funderade hon på hur hon skulle börja prata med henne. Kanske också luska lite i om hon vet att hennes svärson är död.

Annika kom inte längre än till entrén till Hemmet, förrän föreståndaren ringde polisen. Men det dröjde innan de var på plats.

Mormodern var förhållandevis klar denna dag, och gladde sig mycket åt dotterdotterns besök. Föreståndaren körde hon ut. Vad är det med dig idag? Du är dig inte lik. Det är väl jättetrevligt att min dotterdotter hälsar på?

Ganska snart kom samtalet in på fadern, svärsonen. Annika ljög och sa att han hade en väldigt lugn tillvaro nu och att värken hade upphört.

-          Så skönt! Jag har alltid varit lite orolig för honom. Han är ju sjuklig numera, och ingen verkar riktigt veta vad det är.

-          Vissa sjukdomar är väldigt svåra att identifiera.

-          Diagnostisera, heter det! rättade mormor.

-          Du verkar väldigt pigg idag mormor!

-          Inte så konstigt när jag får så fint besök.

-          Vill du att jag kör rullstolen till fönstret så du ser de vackra blommorna.

Annika inväntade inte det självklara jakande svaret utan ställde sig bakom rullstolen och tog tag i handtagen, alldeles bakom mormoderns nacke och axlar. Hon skulle precis börja skjuta den framåt när hon såg hur illa mormors sjal sramade runt halsen.

-          Förresten, mormor. Sitter inte din sjal alldeles för hårt runt halsen?

Här avbröts deras lilla konversation av att två män bröt in i rummet och satte handbojor på Annika. Mormodern blev chockad och med ens alldeles förvirrad.

-          Ska jag i fängelse nu? sa hon

-          Knappast!

-          Jo, det ska jag nog, för min man har inte betalat hyran på åratal.

Nej tant, men frågan är om inte ditt besök här ska dit. Vi har att göra med en stryperska!

-          Eller strypare! Rättade Annika där hon hölls i ett järngrepp av två stadiga poliskvinnor.

-          Släpp jämrade hon sig sedan. Vad handlar det om? Tror ni att det är jag som har mördat pappa? Så korkad kan man väl ändå inte vara.

-          Jo, det kan man, sa en av poliserna.

-          Vem har blivit strypt? Undrade den nu väldigt uppbragta mormodern, innan hon omslöts av de mentala dimmorna igen.

-          Din svärson!

En kort stund senare fick mormodern avtrubbande medel och Annika var på väg till häktet.