I

min hund

bet mig

rejält i handen 

i förrgår

oerhört skämmigt

att gallskrika 

som aldrig förr

av smärta.

i gränden

chocken kortsluter

i många timmar

sämsta sämsta

hundägaren.

(kanske avliva hundägaren??)

han är ju farlig

kanske hjärntumör?

kanske biter barn

nästa gång.

hans liv 

inte längre

helt självklart

i min tankevärld.

iskallt beslutsam:

hunden måste dö

en smärtfri död

hos veterinären 

i mitt knä

imorgon

    -

nästa dag

med omlagd hand

utsövd

förnuftig

normalempatisk

hunden ska leva!

många lyckliga dagar!

hur kunde jag ens

tänka tanken

att råda över

liv eller död?

II

med hundens huvud

i knäet

ser jag på tv

om mycket svårt

sjuka barn

som inte kan 

andas själva.

kopplade vid maskiner.

transplanterade.

vårdpersonalen kämpar.

föräldrarna hoppas

våndas 

gråter.

barnen lider.

jag vill

att barnen

ska få dö

stilla.

inte hållas kvar

med teknik

i ett endast

biologiskt liv.

de vuxnas kämpande

blir på de smås

bekostnad.  

märkligt nog

känner jag mig

så övertygad

i detta