Jag var i dig igen men jag trodde aldrig jag skulle få vara i kärleken igen. Min mun av mörker, mina tänder av stjärnor, min rygg av avhuggna träd. Det förflutna och framtiden möts varje dag i min kropp, kanske inte som vänner, men inte heller som gamla fiender. Jag försöker plocka guldkorn ur dem båda tills tiden slår ut till dig.

Du ligger i lä och jag ekar i din kropp. Det känns som att livet faller bort, att viktiga saker förblir i andetag som aldrig tas. Jag vill dricka vin med dig och låta sommaren springa igenom oss. Låta dig kyssa mig tills jag slår ut till dig.

Du vadar omkring i mörker men för mig är du dagsljus, de första solstrålarna mot fönstret. Visa mig platsen där världen slår ut, där tiden gör det, där vi gör det. Där min kropp är tillräckligt djup för att du ska kunna dyka ner i den, komma upp med ljus.