Det nya uppdrag som förelagts honom var att mörda en spion eller förrädare bland motståndsmännen i den av fiendelandet ockuperade landsändan. Han hade bott i fiendelandet några somrar under sin skoltid för att lära sig språket. Hans språkkunskaper hade nu finputsats till nära perfektion under rehabiliteringen, och det skulle mycket till för att hans lilla brytning skulle avslöja hans härkomst, om han kom i direkt kontakt med ockupationsmakten. Han hade flera olika identitetshandlingar. För honom själv var nog detta uppdrag lika livsfarligt som flygräderna, då nationaliteten på hans vapen skulle avslöja honom, om de upptäcktes. De identitetslösa vapnen var en bristvara och han fick klara sig utan.

Att avrätta en spion var något han såg fram emot. Det rörde sig ju dessutom bara om ett enda människoliv. En gammal gubbe. Detta skulle han säkert klara av utan svårigheter. Han hade dödat 1000-tals människor med sina flygbomber.

Med handgranater, giftampuller, injektionssprutor och minipistoler, och en försvarlig bunt falska fiendesedlar, och annan rekvisita, fördes han mot den av fienden kontrollerade landsänden i en liten motorbåt. Hans pappa körde båten. Det som behövde sägas mellan far och son var redan sagt före avfärden. Nu spanade de, koncentrerade, tysta, efter fiendeögon. Dagen, eller snarare natten de hade valt var en ovanligt mörk och mulen natt. Allt för att minimera risken för upptäckt. Mörkret gjorde det hela svårt, men då fadern fiskat i dessa vatten i hela sitt liv, kändes det som att läget var någorlunda under kontroll. Han tänkte åter att sommaren var på deras sida. Fastän nu kall och blåsig.

De letade efter en viss brygga, som han badat vid som barn. Flera år före kriget. Där visste de att båten kunde komma intill. Det var beckmörkt, blåsigt och nästan minusgrader, trots att detta var mitt i juli. Motorn var extra omsorgsfullt ljuddämpad inför denna färd, och ljudet från svallvågorna hördes knappt över ljudet från bränningarna som passerades, sista biten mot bryggan. Med ledning av dessa ljud var de nästan säkra på att de var på rätt plats.

Han gick upp på fördäcket med ryggsäcken i handen och hoppade iland så mjukt han kunde, men snubblade i mörkret och föll. Lyckligtvis utan att falla i vattnet. Han hann inte vinka. Inte ge sin far ett sista leende, innan han föll. Det smärtade honom. Kanske såg han sin pappa för sista gången. Båten backade och försvann. Han fick svälja att deras blickar kanske aldrig skulle mötas mera, för nu var han omgiven av både vänner och fiender. Det gällde att hålla isär dem!  Det kändes konstigt att vara på uppdrag i slitna och smutsiga bondekläder, och med falska identiteter. Det var fel brygga, visade det sig. Men vad gjorde det? Vattendjupet räckte för båten och det var ju rätt trakt, och den kände han rätt väl. Måtte pappa också inse att de kommit lite fel, så han kommer hem utan att gå på grund och frysa ihjäl på klipporna. Han stannade en stund för att lyssna, men hörde inget som tydde på något haveri. Han bad en stilla bön, började vandra och koncentrerade sig på sin uppgift som mördare.