Dagsljus skiner genom tältduken. Utifrån ljud från allmänna bestyr. Röster, avlägsna rop från fälten, slammer från kokkärl, vedhuggning, smide och kärror som rullar. Steg och mummel.
Kontrast från gårdagens kaos och väsen.
Han svänger benen över britsen och drar händerna genom håret. En djup slurk ur kannan. Genom glipan ser han en del av matplatsen, några män och ett hundratal meter bortom syns skogsbrynet. Lövträd mestadels.
Han får på sig hosor och stövlar och går ut till vattenhon. De närmaste möter honom med en lätt nick. Vattnet är svalt och han ser sig omkring medans han torkar sig. Klockan kan vara runt nio, solen värmer, också här till dels i skuggan. Det är ett smalt fält med skog på båda sidor och bakom honom får lövverket och vinden solljuset att dansa över marken. Det fläktar lätt.
En av männen från kompaniet kommer fram med ett bröd, ett stycke fläsk och en bit ost och ställer det utan att säga något på fälstolen utanför tältet. Rör bara vid hattbrättet, tittar på honom hastigt och går sedan tillbaks. Han känner sig förlägen inför denna respekt. Han hade varit lika rädd som alla andra och bara gjort vad var och en själv skulle gjort, slagits för livet. De såg det tydligen annorlunda.
Med en suck satte han sig ner och började äta. Det var viktigt för dom.