Hand i hand lite för kära trängs vi med människor genom köket, på hyllorna står en massa glas och människor sträcker sig efter de. Musiken spelar lite dovt i bakgrunden och folk ser trötta och slitna ut. Alla hasar fram medan vi skuttar runt i byggnaden. Vi slår oss ned i soffan och iakttar på folks bekymrade miner medan de står i cirklar och samtalar. Ditt hår är rödare än någonsin och fräknarna lyser på din näsa. Jag pussar den flera gånger där vi sitter. Ett par ställer sig bredvid oss och börjar prata något om soffan, vi reser oss och låter de sitta. Sedan hoppar du upp på min rygg och vi springer bort till blommorna, jag har fullt sjå att hålla kvar dig på ryggen och min hatt på huvudet. Vi leker att vi är giraffer i en miniatyr djungel av chrysanthemum, små kiwifåglar som kryper runt under palmerna. Ett par bredvid oss har tagit en stol och går runt och bär på den i famnen. Allt är så komiskt. Precis som det ska vara, om man ser det ur rätt perspektiv. Du hoppar upp på min rygg igen och jag lunkar iväg mot sängarna, vi sparkar av oss skorna och slängar oss på sängen, sakta försvinner omgivningen och lamporna i taket, försvinner.

- Ursäkta mig killar, men det är inte tillåtet att sova i IKEA's visnings exemplar, skulle ni kunna resa er innan vår chef kommer?
Men det är inte alla som ser det i rätt perspektiv.