Lunchtid, högsommar, Vesterbro, Köpenhamn.
I företagskvarteren ett stenkast från hovedbanegården var det febril aktivitet. Folk kom och gick, lastade ur bilar, hämtade mappar, väskor, papper, gick med lunchpaket, gick in, gick ut.
Stora delar av området kring Istegade var uppfräschat. Restauranger och cafèer med linnedukar. Det inlemmades, revitaliserades och det åts på stora vita tallrikar.
Samtidigt, porrbutikerna fanns där, neonljusen om kvällarna, sprutautomaterna och handeln fortgick. Allt fanns kvar.

För det mesta gömde jag mig bakom murar, buskage, eller så, när jag skulle ta mitt heroin. Saken var att jag hade brått, inget tålamod för att ta mig därifrån och i lugn och ro, på städat vis, kanske med en kopp te i gungstolen, göra det jag skulle. Risken fanns att jag kunde hinna ångra mig och jag ville inte ångra mig.

Andra hade rutiner, levde med det, byggde upp tillvaron, skötte det och så fanns det dom som bara fullständigt gav fan och drällde i rännstenen. Jag var bara där tillfälligt och tog mig friheter.

Så mitt på dagen i detta hektiska gründeraktiga brus, på en pall där nere, upp mot en vägg, mellan jackorna och kavajerna, dräkterna, på en plätt, framför två bilar, sa han kamraten, vi skulle sätta oss och ta en smäll en rökare. Jag hade mina invändningar.
Det var knepigt men det var brått i en ven vid Istegade.