Inkongruens som den enda referens
avstånd på avstånd för närmare.

Minimal som inte är mörk eller djup, ändock glidigt trance-aktigt smekandes längs kanterna. Det går och går och går och går och går och... får och får och får och får och får och får.

Molnen vandrade måhända himlen en annan strax under fortsatt trevlig. Sovande vaken i mitt drömliknande tillstånd. Det taggiga håret - han är hjälpsam enär nära, ändock långt borta och bitvis skiftande i nyans. Den ena färgen är den andra lik, men någonstans tar en annan vid på paletten så att säga. Plasticitet inter intensitet.

"Säg hej ett par gånger till, det hjälper alltid. Eller stjälper."
För inte ens fitthåret vill veta av vad som fanns där, ett jävla helvetes gissel utan dess like.