Lyfter min blick i stilla förundran,

förtröstan och djup kärleksfull tacksamhet.

Möter himlens vidsträckta valv,

skönjer evigheten där bakom.

Ett tidlöst vakum ur vars pulserande sköte allt en gång fötts.

En evighet som bär alla oräkneliga stjärnsystem i sin roterande famn.

Och som om det vore ett kontaktförsök perforerar vår himmel med all dess

genomträngande strålglans.


Där uppe,

strax bakom,

någonstans,

hittar jag dig

sittandes på din egen stjärna.


Min gråsparv,

klädd i himlaskrud.

Du underbara.

Vår vinterälva.


Min mor!


Du finns,

inom mig

och i allt som lever.


Du är min urkraft!