Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Snabba belöningar el evig frid?


På tal om valet av sin egen självbild


Är man tex ett hörselskadat gnu som ej vet att den är hörselskadad när den skriker sig själv till dövhet för att höra om den själv är en gnu på riktigt, så hör den ju inget. Eller hur?

Och hör man inget så vet man inget. Och vet man inget så kan man ju alltid ljuga. För sig själv åtminstone. För det känns tryggast så. Som om man vore en rosa jättesnäll elefant som bor i ett slott i himlen.

För något måste man ju inbilla sig att vara än att vara något man inte vet att man vet att man ej har hört.
Något påtagligt skrämmande ingenting.
Usch nej. Ve o fasa
Förträng, förträng.

Så mycket hellre en svävande rosa elefant, som visserligen ej finns på riktigt men inbillas skönt riktig i sin ljuva oskyldiga enkelhet, än att vilja vara det hörselskadade gnuet som finns på riktigt men som enträget tvivlar på sin egen existens i brist på yttre respons.

Gnuet som aldrig någonsin kommer att få höra att det är ett gnu på riktigt tills den dagen hans desperata ångestskrik har ljudat ut och luftslottet kollapsat ner i diket vilket får gnuet att öppna sina....eh.....ögon...

...han inte visste att han hade
tills dom chockas till öppning där i sin upplevda dödsstörtning ner i diket, avgrunden. Ögon....

...som först då bevittnar att den rosa elefanten försvunnit och bara var hans egen skapade hägring under de ensamma förblindande ögonlocken han ej heller visste han varit förblindad av förrän de.... Öh...öppnades.

Då, i sin tysta kraschade nakna ensamhet hör det hörselskadade gnuet äntligen något. Men från ett helt oväntat håll och på något nytt konstigt sätt. Nämligen från djupet inom sig själv. Den egen sanna inre rösten som legat dold under den självupphöjda tankematta som egot konstuerat som en sköld för sitt okända jag. Som nu spricker ut i en sann enorm glädje som sprider sig genom hela hans kropp och genom alla sinnen som övertygar direkt. Och han förstår han förstår äntligen då vem han är på riktigt. Och han upptäcker Plötsligt sig stående vid sidan men utanför konturerna av den labyrint han tidigare suttit fast i.

Tacksamt höjer då gnuet sin nyfunna blick mot skyn. Först nu såg han den klarblåa himmelen där han tidigare suttit fastlås i överhöjdhet och nu förlorat sin trygghet till ekot av sitt kvävda skrik och undergång. Men vaknat nu till ett nytt liv, en ny chans efter det han trodde skulle bli hans fullkomliga död.

Tacksamt stod han nu förankrad på jorden. Barfota och naken som den han i grunden är. Och inser stilla att allt det trygga önskvärda var värt att offras för endast detta lilla men ändå så avgörande stora. Ett nytt perspektiv. Han förstår först nu vad lycka är. Och i samma sekund inser han vem han varit och allt han missat genom allt han trott sig vara. Allt han inte gjorde. Allt hon hade sagt. Förstod han nu. Nu när allt var försent.




Prosa av Schizooliza
Läst 301 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2016-08-21 17:17



Bookmark and Share


  Immanuell Domunge VIP
jättebra martina. har missat den här.
2019-06-29

  lodjuret/seglare VIP
Jag tycker så illa om min mesiga inställning till att gilla bilder och texter. Men mesigheten är ett skydd för mig att huka mig bakom för att slippa höra gliringar, uppleva spott och spe. Något får mig oundgängligen att i och för sig tycka något om det jag läser. Men för att alls kunna vara litet ambivalent nog att kunna klaga ibland på mera verkligheten, är jag nog mera mesig i min kritik här och delar därför ur en eller två buketter rosor för denna text. Låt vara att rosorna är dagsgamla, från igår, stulna ur en soptunna på sjukhuset, gulnade och även så tänkt mentala även.
2017-05-14

  KattenKin VIP
Jag gillar denna som den är, bör inte kortas.
2016-08-21

    ej medlem längre
bra text. men skulle tjäna på att kortas ned.
2016-08-21
  > Nästa text
< Föregående

Schizooliza
Schizooliza