Måndag morgon, sitter med te i termosen och en bit bröd vid Flemingsbergsviken i Huddinge, söder om Stockholm. Blåsten är rätt kall. I en av dammarna ligger ett värdigt sångsvan-par. Den vanliga uppsättningen av tofsvipor, enkelbeckasiner, gräsänder och sothöns håller igång, och från skogen hörs en nyanländ rödvingetrast. Men det finaste idag - om jag nu får uttrycka de egna preferenserna - är lövsångarna. De måste ha kommit alldeles nyss och knappt hunnit sjunga upp sig än. Den första jag hörde lät lite konstig, men sedan hördes de som hade bättre kläm på alla toner.

Jag spontandiktade:

Vårvinden ruskar om
bland björkars och aspars kala grenar:

"Vakna upp, vakna upp, vänner träd,
nu är det inte tid att sova!
Vintern är slut.
Hör ni inte den första lövsångarens toner?
Vakna, sprid ut er härliga grönska,
lövsångaren skall ge er sin sång som tack!"