Jag satt i min koja vid flämtande eld
stormen utanför var ej beställd
Lyssnande till den knastrande elden
och visslandet bland de hundraåriga träden

Elden får inte falna och dö
här är ingen stadsmiljö
Därute ryter stormen, den ylar och kvider
likt ensamma djävlar, planer i natten, den smider

Snö slängs upp på min ruta
överröstar, för en sekund, stormens tuta
Vinden springer över taknockens plåtklädda kant
och blåser, kojan känns inte bastant

Snön yr, vinden knäpper och tjuter, kojan omsluter
Det låter som om någon spelade på en luta
Jag sitter där ensam vid en falnande eld
Som om det vore min skärseld

Jag talar med andliga ting
människor som för länge sedan, mött dödens plingeling
Jag pratar, för att inte falla i något trauma
DÅ, där ur mörkret, ett anlete träder fram

Nästan allt ljus försvinner
Känns som om en helveteseld brinner
Jag ser då tydligt hans anletsdrag
det är ju min gamla farfar

Du sonson säger han, du ska leva ett annat liv
tag din herres hand och ge ditt liv
Då finner du glädje i din arbetsdag
även om du har värk varenda dag

Då finner du frid och ro
i kojan blir det tyst och stilla ro
Jag sitter där ensam vid brasans sken
och hör stormen som en bortflyende siren

Jag tänker på mitt misslyckade liv
leker med den skarpa eggen på min kniv
Och funderar på världens falskhet
i sin omänskliga ruttenhet

Ska man verkligen glädjas åt varje ny dag
som tvingar mig upp till en ny arbetsdag
Jag vet att många hungrar och svälter till döds
och jag vet, att jag, än så länge, får mitt dagliga bröd

Jag vet, att om jag bott, i ett annat land
hade jag förmodligen, levt ett annat liv ibland
Med ett annat språk
och sannolikt allvarligare bråk

Lika fullt är jag ett skadat barn
som hamnat i olyckans garn
Vad var det farfar önska
att jag med herren skulle grönska

Förvarnade han mig om domedagens port
ville han hjälpa mig med paradisets passerkort
Nu är stormen borta
i morgonens otta