Baren i skum belysning.
Tre etager.
Golv överallt och väggar, pelare.

Bas dunkande, frisyrer, jeans, skor och en speciell öl rådande nu.
Drack den. Drack fler. Drack fat och tittade på henne i smyg.

Blont, långt, tjockt vågigt hår. Vågad. Den kroppen och hon hade ögon som kunde få en man att sjunka.

Rökte några cig, skruvade dom i askfatet, släckte, tände en ny och drack. Tittade mig runt, väntade.

Snacket, jargongen, skämten. Ljuskronor och raska bartendrar. Vimmel och folket hängde, gick, satt och bolmade. Musiken, den från tidigt 80-tal.

Så kom han fram med ett meddelande, en fråga. Polarn, vår gemensamma vän.
Hon undrade, sa han, om jag kunde tänka mig, fortsatte han, att böja mig ner och kyssa henne? Om jag hade något emot det?

Jag hade ju inte det.

Från det ögonblicket blev allting mycket tydligare, ljusare, mer detaljerat. Dofter och folk. Vad dom sade, hur dom lät och lystern i deras nunor. Läppars rörelser. Skratten, bardisken, flaskan, handen, tillochmed torget utanför stod tydligt för mig.

Jag tömde min öl, beställde en till och gick med henne upp till ännu ett golv.