en annan bild:

kärnfamiljen rör sig ut i periferin
vi skrattar åt ledan, de fastbundna normerna, den totala ofriheten
kaos blir den där ordningen
jobb blir fritid
valfrihet blir livsfrihet
förvirring blir klarhet

och vi skrattar åt historiens gång, de misslyckade projekten, alliansers skapande och upphörande, slaveriet i våran egen tid,
med ett öga halvöppet försöker vi förklara för barnen
alla våra misstag och tiders misslyckande
och de gapar nog med öppna munnar
eller ler försiktigt, skrynkligt liksom,

och dårskapen
vi försöker med feminismen i våra händer
forma en majstråle på asfalten
plantera alltid r för fullt ut dårskapen i varjehanda pappersmuggar, coca- cola- basilika,
minns förgätmigej
historien, hur de försöker sudda och hur vi återupptar den, spottar ut årtal, årtionden, spottar

det är det där viktiga med att minnas och återuppta
men samtidigt krossa nostalgin likt majstrålarna ( som krossades när maj var slut)
vi har inget för nostalgin den hjälper oss inte i dessa tider, den har aldrig varit radikal som majstrålarna kan vara,
som dårskapen

som att minnas och återuppta
existensen