Men orka.

Orka att jag,
som rest mig
efter hårda slag,
som blivit drogad,
som blivit våldtagen
och utesluten
från min pappas familj,
orka att jag
ens blir berörd
det allra minsta
av någon som du

Orka att jag,
som har bröstet fullt av nålar
och så många hårda ord i magen,
låter mina murar smälta
i dina händer
och lita på dina ord
som om jag vore så naiv
att jag inte trodde på svek

Orka att jag,
tvivlar mer på mig själv
än på dig
och att jag tror på dina ord
och låter dem badda mina frusna känslor
som om ord
vore värdefulla
och som om
man skulle kunna lita på de man älskar

Orka att jag,
som har blivit utslängd
mitt i vinternatten
av min pappa,
som har blivit våldtagen
och misshandlad
av min bästa vän,
orka att jag
låter mig luras igen
och påverkas
till tårar
som jag redan slösat på
så många år

Orka att jag,
låter någon nära
fast jag lovat mig själv
att låta bli,
fast jag vet
att det enda jag kan lita på
är att ensam inte bara är stark,
att ensam är också trygg

Orka att jag,
som har klättrat upp
från svarta svek
och trasslat mig loss
från snärjande lögner,
orka att jag
ska trilla dit igen,
så blåögd
att jag föraktar mig själv

Orka att jag
inbillade mig
att svaghet inför någon
kan vara mod
och att tillit till någon
kan vara trygghet

För allt vad det är,

är
ren
idioti






...