Du vill att jag ska känna dig,
utan
och innan du öppnar dig

Du vill slippa möta mig
där dina behov
blottar dig

Och jag smyger,
tassar
för att inte snava
över osynliga gränser
och oron
klättrar längst benen,
sprider myror
i magen

Du säger till mig
att behandla dig
enligt gyllene regler,
men ändå blir det fel

För mitt sätt
är inte tillräckligt,
och ditt
ska hållas hemligt
och vi har samma diskussion
tusen gånger om
där jag trampar kvicksand
och aldrig kan vinna
ditt hjärta

Jag vet inte
om det är orättvisa
eller ilska
som fräter i bröstet
när du målar bilder
där jag är svår,
du enkel

När varje steg framåt
måste följas av
självömkan för allt som varit,
när allt vi byggt
måste repas upp

När jag är bördan
som du måste bära,
då du själv inte kräver någonting,
någonting annat än tankeläsning

Jag förstår att jag har tyngt dina axlar,
nu när du öppnar din mun,
men älskling, vem har skulden
så länge du står tyst?

Jag har inget sätt
annat än mitt,
tills du förklarar ditt
och då vill jag möta dig,
träffa dig där,
låta oss sväva fritt

Men jag förstår inte hur
vi kan hamna här
igen och igen,
där jag ber dig om självklarheter;
du måste berätta
för att jag ska veta
vad du önskar av mig

Du vill att jag ska känna dig
utan
och innan du öppnar dig

Du vill slippa möta mig
där dina behov
blottar dig

Du, som inte kräver någonting,
någonting annat än tankeläsning

Jag vill skrika
att du saknar självinsikt
när du klär dig i paradoxer,
men jag sväljer,
sväljer,
sväljer
och önskar
att vi snälla,
snälla, snälla,
snälla,
återigen
och en gång för alla,
kunde slå fast
att jag vill
gå dig till mötes,
att jag gör mitt yttersta,
och att du
behöver öppna din mun
och be mig
om tid och plats
för att jag
ska kunna närvara






...

Marcus