Solen strålar utanför
men jag är lika grå
som fönsterglasen

Varannan minut
hindrar jag impulser
från att lyfta telefonen,
slå ditt nummer,
höra din röst
och säga
att jag vill vara din

Avsked
gör alltid ont
och tomheten som följer
är bedövande

Jag är inte,
blir inte
kär i dig,
även om jag önskar
att jag kunde

För trots att jag är grå
så är jag kristallklar

Jag är aldrig rädd
för smärta,
när sorg och tomhet
närmar sig
går jag dem till mötes,
kliver rakt in,
bejakar,
välkomnar

Tror att jag måste
gå igenom
allt som känns
för att komma ut
på andra sidan

Och nu känns avsked,
inte bara det här,
utan flera

Smärtsamt

Och jag tänker
att det är något
jag behöver känna

Trots att jag vet
att om jag följer
impulser
blir allt bra igen

Plåster

Jag har ingen lust
att dejta,
ta en kopp kaffe
och fråga om intressen

Jag har lust
att vila i dina armar,
att känna din hand
stryka över mitt hår
och slingra mina ben
om din kropp

Jag har lust
att kyssa dig,
att sluta mina ögon
när du smeker
mina bröst
och klär av mig
mina kläder

Jag har lust
att pressa mig
hårt emot dig,
att bita dig i halsen
när du tränger in
i mig

Jag har
lust
med dig

Och kanske,
tänker jag,
kanske
behöver jag inte
möta alla känslor
som gör ont

Kanske
behöver jag inte alltid
vara förnuftig
och ta en sak
i taget

Jag har ändå inte lust
att dejta just nu,
kanske kan jag ligga med dig
under tiden

När jag tänker
på sexet vi hade imorse
vrider sig min kropp
av åtrå,
längtar,
skriker efter
att få finnas i dina händer,
att få utelämnas
till dig

Du
gör
mig
kåt
och
du
är
sjukt
sexig

Men
så greppar jag åter tag
i min logiska värld
som dina smekningar
kan få mig att glömma

Jag är
delvis för bekväm,
delvis för organiserad
för att vara med dig
när jag söker
någon annan

Och när jag sa farväl
sa du att vi kan ses ändå,
umgås och kramas,
men kanske utan sex?

Tvärtom

Kanske kan vi ses ändå,
inte umgås,
promenera med händerna i varandra
eller tindra med ögonen,
men kanske bara sex?

Kan du inte
svänga förbi med bilen,
parkera i mitt garage
och...
okej,
jag ska försöka
att inte skriva ner
en opoetisk, låg koppling
till att parkera
i mitt garage,
men kanske kan du komma upp på
vad man tidigare kallade
en kopp te?

Jag inser
att jag faller tillbaka
in i tanken
på dig i min mun,
hur du pressar dig ner
i min hals
medan dina fingrar
smeker mig,
glider in i mig

Halsen svider fortfarande lite,
det känns skönt

När jag känner
skriver jag,
och när jag skrivit
vet jag

Allt blir plötsligt tydligt
och jag blir alltid säker

Men den här dikten
tycks aldrig ta slut,
aldrig komma någonstans
annat än till dina smekningar

Betyder det
att jag borde ge efter
för impulser
eller hålla hårdare fast
i min logik?

Jag avvaktar
till imorgon
och skriver
förhoppningsvis
klokheter
snarare än
kåtheter






...

Mattias