Telefonsignalen skär genom rummet. Jag öppnar ena ögat, hoppar till inför nästa signal och sneglar på klockan. "Vem fan ringer tjugo över tre på natten" tänker jag och lyfter sen luren.
- Hallå!
Det susar i telefonen, låter som långt bort. Plötsligt hugger det till i magen. Det skrapar till och så hör jag rösten.
- Det är Anna.
Rösten bryts av en gråtattack.
- Men, Anna? Vad är det som har hänt?
- Det...Jonas...feber...denguefeber.
- Dengeuefeber? Vad är det?
- Sjuk i flera dagar. Sjukhus...släpper inte in mig, bara på besökstider. Han kan ju inte prata med dom.
Det sista dränks i en gråtattack.
- Men lugna ner dig nu. Ta det lugnt. Svara på frågor.
Jag sitter upp i sängen, hjärtat dunkar och jag känner mig alldeles röd om kinderna. Väntar på svar. Det susar i rymden och ekar konstigt om våra ord.
- Jaaa...ska.
- Den här febern, hur farlig är den?
- Jag vet inte...
- Men kan man dö av den?
- Jag tror det, dom sa nåt om blodtransfusioner...sår på inre organ och sen febern.
- Men finns det ingen medicin då?
- Nej, det är virus. Finns inget... bara vänta att febern ger sig.
- Var är ni?
- I Malaysia, på fastlandet. Vi åkte från Borneo för en vecka sedan.
- Var där? Är det ett riktigt sjukhus?
- Ligger mitt i djungeln. En by, men de har ett sjukhus. Men väldigt enkelt.
- Är Jonas vid medvetande?
- Ja, han yrar av febern men känner igen mig. Mår illa och har huvudvärk.
- Vad händer nu då?
- Jag vet inte. Ska träffa läkaren nu på eftermiddagen. Han pratar lite engelska men med sköterskorna tar jag mig fram på lite indonesiska.
Jag tackar högre makter att Anna varit utbytesstudent ett år på Java. Och att hon har lätt för språk. Jag känner mig förvirrad, vet inte i vilken ände jag ska börja. Inte ens vad jag kan göra med tusen mils avstånd. Om jag ska åka dit eller om ambulansflyg ska ordnas.
- När kan jag ringa dig efter att du har varit på sjukhuset?
- Jag är nog tillbaka vid sex, vår tid.
- Jag ringer då.
Vi lägger på. Ett klick i örat och jag återvänder till Sverige, Malmö och ett rum som behöver värmefläkt för att hålla tjugo grader inomhus. Jag går upp och gör kaffe. Sätter mig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret. Det är mörkt ute, enstaka bilar åker gatan fram och gatlyktorna svänger sakta i vinden. Det är kallt, termometern som hänger utanför fönstret pekar på 11,5 grader kallt. Det ligger ett tunt pudertäcke vit snö nere på parkeringen.
Jag tar med mig kaffekoppen och går in i rummet och börjar leta i bokhyllan. Jag passerar hyllan med korten på Jonas, studentkortet med mössa, käpp och svart kostym, leendet och de öppna, klara ögonen.  Alldeles bredvid står ett kort där jag sitter med honom i knäet, han är kanske ett år och ler in i kameran. Själv sitter jag som en stolt tupp och njuter av mitt pappaskap. Jag ryser och letar vidare. Den gula bokryggen står högst uppe till höger i bokhyllan. "Hemmets läkarbok", med en förtroendeingivande farbror på framsidan som får representera all den kunskap som behövs för att lösa all sköns medicinska problem.

Jag bladar mig fram till "denguefeber" som visst kallas för "dunguefeber" också, och börjar läsa. Efter en halvtimme har jag bilden klar för mig. Det molar i magen av oro och jag har svårt att sitta stilla. Stirrar på klockan, den är halv fem. Jag tänker ringa sjukhuset så fort de öppnar och be att få prata med en smittskyddsläkare.
Denguefeber orsakas av ett virus som sprids via Aedesmyggor, som är aktiva även dagtid. Dengue debuterar akut med feber, huvudvärk, rygg-, muskel- och ledsmärtor samt kärlsprängda ögon. Efter några dagars sjukdom uppträder ofta också ett mässlingliknande hudutslag. Sjukdomen kan övergå till hemorragisk dengue, ett mycket allvarligare sjukdomstillstånd med viss dödlighet. Då kan blödningar uppstå i många inre organ liksom från mag- och tarmkanalen, och patienten kan dö i en blödningschock.Det finns inte något specifikt läkemedel mot denguevirus. Terapin är därför symtomatisk, d.v.s. inriktas mot patientens aktuella symtom.

Jag försöker lägga mig en stund, men kan inte komma till ro. Oron stiger upp i halsen och sätter sig som ett lock. Jag svettas trots att det är nästan kallt i rummet. Går upp igen, trycker igång datorn och surfar runt för att få veta mera om dunguefeber. Jag hämtar lappen med namnet på byn. Knappar in den, men hittar den inte ens på Internet. Vet bara att Anna sa att den ligger söder om något som heter Kuala Krai, en stad nära gränsen till Thailand. Ögonen svider, hjärtat hoppar dubbelslag och jag har aldrig känt mig så långt från min son som just nu. Jag sväljer och sväljer. Oro, gråt och maktlöshet.

                                                              *

Kinabalu Park ligger 1500 meter över havet alldeles vid foten av Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu. Det är dit Jonas och Anna är på väg. Det tar fyra dagar att bestiga toppen och sen ta sig ner igen. De har hyrt tjockare kläder och bundit halsdukar runt huvudet som mössor.
De stretar på uppför den branta bergssluttningen. De har hyrt en vägvisare och är åtta personer i gruppen. Timme efter timme tvingar de sig uppåt. På upptrampade stigar, flata berghällar och rullgrus. De är tillsagda att inte titta neråt.  De håller i långa, nötta rep och drar sig upp för bergsryggen på de värsta ställena. Vid rasställen får de binda ihop sig, lägga slanor över stup och försiktigt ta sig över steg för steg.   Det är kallt. De ska upp över fyratusen meter, vilket motsvarar dubbla Kebnekaise.

De sitter äntligen uppe på toppen. Det känns lite som världens tak här med, även om det inte är Mount Everest. Berg, berg och dalar, veckade åsar och bergsryggar nedanför dem. Molnen svävar långt under dem och det känns alldeles overkligt att sitta så högt upp. Det blåser kraftigt, så de har tagit skydd bakom ett utskjutande klipparti. Jonas hugger upp en Dorianfrukt och bjuder Anna på en bit. Hon ler och tar emot.
- Fan, Anna. Vi klarade det. Vilken tripp!
- Ja, men jag är trött som ett as. Men glad att jag tjatade till mig den här utflykten. Den här utsikten finns inte på så många ställen.
Jonas nickar, tar en tugga till.
- Nä, men just nu skulle man vilja ha en helikopter. Eller rulltrappa.
De fnissar åt skämtet. Är uttorkade, behöver vätska och vet att de har precis lika långt tillbaka ner för berget. Och att det är fötter som gäller.
På vägen upp har de sett massor av växter, flera orkidéarter och olika ormbunkar, dessutom även några sorters köttätande växter.
Vilan på toppen blir kort. Redan efter en timme påbörjar de nedfärden.

Två dagar senare stannar lokalbussen till vid Sepiloks orangutangreservat. En orörd regnskog som skapades för 40 år sedan, när stora delar av den numera fridlysta regnskogen avverkades. Här lär man tidigare fångna eller föräldralösa orangutanger att klara sig på egen hand så att de  sen kan återföras till sin naturliga miljö. Den sista biten får man gå via plankbelagda stigar och broar. Vid en öppen plats sker matningen av orangutangerna. Det finns inga stängsel. Jonas och Anna fotograferar de rödaktiga orangutangerna, som kommer ner från träden med hjälp av lianer. En orangutang vågar sig fram och snappar åt sig en bit frukt, som Anna håller fram.
- Fan, jag hann inte med kameran. Ge dom en bit till!
- Komsi, komsi...
Anna sätter sig ned på huk och viftar med ananasbiten framför sig. Två orangutanger stegar försiktigt fram mot henne. De viftar med de långa armarna och bligar samtidigt mot varandra. Den större av dem visar sig vara modigast. Den hoppar de sista metrarna och greppar Anna om handleden. Sen tar den ett fint penngrepp runt ananasen och biter försiktigt i fruktköttet, utan att släppa Annas hand.
- Perfekt, skitbra. Ni sitter som ett riktigt kärlekspar.
- Ja, han är snyggare än du i alla fall.
Anna kliar orangutangens nacke med den fria handen. Han lutar sig mot henne och sitter alldeles stilla. Den andra orangutangen står framför dem och stirrar. Plötsligt gör han ett utfall och nyper tag i den andra orangutangens mage. Den hoppar upp med ett illvrål och går till motattack. Anna reser sig upp och retirerar bort mot Jonas. De står och betraktar gnabbet mellan orangutangerna. Efter någon minut har den större orangutangen jagat upp den mindre i ett träd.
- Vilket skådespel. Vad glad jag är att vi åkte hit.
- Fantastiskt. Vilka bilder jag har tagit. Tänk dig en skittrist regnkväll hemma i Sverige. Hemmakväll med lite foton. Nice!
- Ja, härligt. Men nu är jag hungrig. Jag såg att de hade sån där Roti i ståndet vid infarten.
- Roti, vad var det nu igen?
- Jo, men det där brödet du vet, som man doppar i currysås.
- Starkt som fan, jo jag vet. Bara dom har ris så man får kyla ner halsen lite.
- Jaja, det är klart dom har.
 
Efteråt tar de båten längs Kinabatang River, styr genom den täta mangrove- och regnskogen. Båten är en "long-boat" med ett tjugotal turister, främst back-packers. Vattnet är dyigt och brunaktigt. Båten skjuter god fart genom de slingrande kanalerna. Längs deras väg växer skogen tät ända ner till vattnet och de ser makaker och gibbonapor tjattra i lövverken. Vid en flodkrök ser de även den skygga näsapan sitta och kalasa på några bladskott. Resan tar fem timmar innan man kommer fram till en enkel lodge för natten. Skymningen lägger sig snabbt över djungeln.

På kvällen sitter Anna och Jonas på en trädstam nere vid floden och tar varsin öl. Det är fortfarande över tjugofem grader och de är båda klädda i shorts och linnen.

- Hör du alla ljuden, Anna?
- Ja, det är så annorlunda alltihopa. Och så sitter vi här mitt i allt.
- Ja, den där gamla båten hemma hade gjort sitt ändå. Hur ofta kom vi ut med den? Två gånger per sommar kanske. Fy fan för allt förberedelsearbete. Skrapa, lacka och lacka. Träbåtar är snygga men jävliga att ha.
- Ja, när jag sitter här så saknar jag inte den där gamla snipan alls. Och utan den satt vi inte här.
- Nä, jag vet. Tjugo kakor, tillräckligt för att komma hit i flera månader.

Jonas hör surret av en mygga och viftar bort den. Den ger sig inte utan kommer tillbaka och sätter sig på hans bara axel. Han känner sticket och slår till den med handen så det bara återstår en blöt fläck. "Myggjävel", muttrar han och stryker bort blodet från axeln med pekfingret. De går en stund senare in i hyddan och gör sig klara för natten. Det sista de gör är att stänga myggnäten runtomkring sig.

De närmaste dagarna betar de av Kuala Lumpur med omnejd, bl. a besöker de  Putrajaya, den supermoderna stadsdel som byggts utanför stan och som numera är säte för det mesta av landets administration. Där ligger premiärministerns palats med sin enorma kupol, breda avenyer, fantastiska trädgårdar och den vackert rosa Putramoskén.
Den sista kvällen i Kuala Lumpur tillbringar de på ett enkelt hotell. Anna jagar kackerlackor med sin sandal. Det krasar om skalet när hon får in en träff. Så lägger de sig i en dubbelsäng som sett bättre dagar. Det känns mera som två hängmattor än en säng. Här saknas luftkonditionering och det är klibbigt varmt, även på natten. De stänger myggnätet och lägger sig tillrätta i mörkret, tätt intill varandra. Anna ligger på sidan med armen över Jonas bröst. Han har sin hand på hennes höft, smeker henne lätt med cirklande rörelser. Anna knackar med fingret några gånger på Jonas bröst.
- Hur dags går bussen imorgon bitti?
- Snacka inte om det.... Halv sex. Men det blev ett bra pris, 40 ringgit för hela resan.
- Mmm...med boskapsbuss.
- Ja, men det är ju det som är kul. Att åka lokaltrafik. Det är ju då man får se saker.
- Ja, jag vet. Men fjorton timmar...
- Äh, det blir bra. Du får ligga med huvudet i mitt knä.
- Ah, tack. Det löste ju alltihop.
Anna fnissar i mörkret. Jonas klämmer till med fingrarna om hennes höft. Hon skriker till och dunkar näven mot hans bröst. Han skrattar, välter upp sig över henne och pressar ner hennes händer mot sängbotten. Hon försöker komma loss, vrider sig och spänner armarna. Han håller emot tills hon inte längre orkar försöka. De stillnar men ligger kvar på varandra. Jonas sänker huvudet ner mot hennes, letar efter munnen, sakta, sakta. Läppar möter läppar. De smakar på varandra, öppnar långsamt sina munnar och prövar tungors spel. Kysser långsamt och länge. Han släpper hennes händer, som letar sig upp mot hans rygg samtidigt som hon särar på benen. Han sjunker ned över henne med en djup suck.

                                                            *

Den gamla rostiga bussen knegar sig upp för backen på vänster sida om den tänkta mittlinjen. Det knackar om den trötta dieselmotorn och varje ojämnhet i vägbeläggningen åstadkommer rasslande stötar inne i bussen, eftersom fjädringen är helt slut. Bussen är fullsatt och tjattret från femtio malajer är öronbedövande. Det är barn, gamla, kvinnor och män i en salig blandning. Alla verkar ha packning med sig, som man håller i knäet. Någon har en bur med hönor och i mittgången står en låda med en liten svart gris i.
Jonas sitter inklämd nästan längst bak och har lagt jackan som kudde mot fönstret. Anna sitter på platsen vid mittgången, har svängt ut fötterna och halvligger i Jonas knä. På sätet framför sitter två pojkar bakåtvända och leker någon slags lek, där de tittar upp över kanten, skrattar hejdlöst och sen drar ned huvudena igen. Jonas har slutat le tillbaka. Anna kan inte låta bli att möta deras blickar. " Dom är så glada hela tiden. Tänk om man hade deras tänder, alldeles kritvita och starka. En sån kontrast mot den mörka huden och de svarta tefatsögonen", tänker hon.
Plötsligt smäller någonting till och bussen börjar rulla ojämnt. "Fy fan, punka mitt ute i ödemarken" tänker Anna. Chauffören stannar till vid vägkanten, börjar tjattra upprört med de som sitter längst fram och går ur bussen. Efter en stund känner hon rörelsen, hur bussen ändrar läge. Det smäller av järn mot järn utanför bussen och hon förstår att det är domkraft och fälgkors som arbetar. Det är olidligt varmt inne i bussen. All aktivitet stannar av, alla blir sittande och fläktar sig med någon tidning eller blomblad. Minuterna segar sig fram. Anna tittar på klockan en gång i minuten. Efter en evighet hör hon ett pysande och känner hur bussen rätar upp sig igen. Chauffören kommer in och smattrar iväg en salva till passagerarna, följt av ett jätteleende. Alla applåderar och visslar.

Hon sneglar lite mot Jonas, som har varit ovanligt tyst trots all uppståndelse i samband med punkteringen. Hans panna är fuktblank och ögonen verkar irriterade. Han kliar dem hela tiden, som om han fått grus i dem. Försöker blunda, men det verkar göra ont ändå. Han tar upp en tidning i handen och fläktar sig i ansiktet. Huvudvärken kommer krypande och lägger sig som ett band ovanför ögonen. Ändå  somnar de till en stund båda två, när väl bussen sätter sig i rörelse.

- Anna, vakna!
- Mmm...
- Det är nåt med mig. Jag mår inte bra.
Hon vrider upp huvudet mot honom, blinkar ett par gånger och gäspar.
- Vad är det då?
- Ont i huvudet...ögonen kliar och huvudvärk. Har du alvedon?
- Ja, det ligger i ryggan. Högra sidofacket.
- Hjälp mig. Jag orkar knappast resa mig.
Anna reser sig och börjar plocka med ryggsäcken. Hon ger honom tabletten och lyfter upp vattenflaskan.
- Sådär! Nu blir du bättre ska du se.
- Ja, hoppas det.
Jonas sväljer tabletten, tar några extra klunkar och lutar sig mot fönstret. Det går femton minuter. Illamåendet kommer från ingenstans. Han hinner precis bara få isär benen så att han kan spy  ner på bussgolvet. Kräklukten sprider sig i bussen. Jonas ser olycklig ut, medan Anna börjar torka upp på golvet med en toapappersrulle. Hon lägger spyorna i en plastpåse och avslutar med att slå en knut på den. Jonas har sköljt munnen med vatten och torkat läpparna.
- Fan, det är nåt fel. Jag känner mig helt yr.
- Vad ska vi göra då? Det är ju fortfarande tio mil kvar till Kuala Krai.
- Vill gå av, orkar inte. Finns det inte nån by tidigare? Måste lägga mig...
Anna segar sig fram i mittgången mot busschauffören. Han är så kort att han nästan inte når upp till den stora bussratten. Han sneglar mot henne.
- Do you speak english?
-  Saya tidak dapat.
Chauffören slår ut med armen, skakar på huvudet. Anna håller sig i en stropp i taket och börjar mödosamt formulera sig.
- Suami saya sakit. Kita harus naik. Apakah ada rumah sakit desa di sini?
- Ya, ada sekitar dua mil ke Kampung Bertam Lama. Ada sebuah rumah sakit kecil.
- Ketika kita melakukannya.
Anna känner sig nöjd, när hon går tillbaka till sin plats i bussen. Typiskt att chauffören inte kunde ett ord engelska, tänker hon. Samtidigt är det ju roligt att få prata indonesiska igen. Det går skapligt att förstå malajernas språk och att göra sig förstådd på hennes dialekt av indonesiska.
- Jonas! Dom släpper av oss på ett litet ställe med sjukhus. Det är inte ens två mil dit.
- Uh...fint.
Hans röst är svag och han skälver i feberfrossa nu. Anna sätter sig intill och baddar hans panna med en näsduk som hon dränkt in med vatten. Plötsligt ger Jonas ifrån sig en suck och blir alldeles slapp i kroppen. Hon stirrar på honom, ser att han vänt upp ögonen, inser att han svimmat. Hon drar ned honom på sätet med en enda snabb rörelse och hänger upp benen över sätet framför. Klappar honom på kinderna. Ruskar honom men han vaknar inte.

                                                          *

Jag har redan ringt tio gånger till vårdcentralen med start fem i nio för att komma först i kön. Och hur man än beter sig så sitter man med svaret "vi tar snart emot ditt samtal. Tack för att du väntar" och sen en obegripligt gnisslig musik, som låter för jävlig, som gjord för att man ska lägga på luren redan av den anledningen. Efter tjugo minuter knastrar det till i luren, så jag hoppar till.
- Välkommen till vårdcentralen, det är syster Majvor.
- Ja, hej. Jag heter Elin Nilsson. Jag har en son som ligger på ett djungelsjukhus i Malaysia med dunguefeber. Jag vill prata med nån läkare.
- Oj, oj...vänta här en stund.
Stunden blir allt längre. Jag hör hur det surras i bakgrunden, skrammel med koppar. Jag ilsknar till. Antar att dom jävlarna sitter och fikar i godan ro, när jag försöker rädda liv här. Så hör jag stegen klappra mot golvet.
- Ja, det är syster Majvor igen. Våran läkare, Kenneth Olsson måste läsa på lite. Han ringer dig inom en halvtimme.
Min suck hörs förmodligen ända till vårdcentralen.
- Ok, ok, ok...men se till att han ringer.
- Jaja, vi har ju bestämt.
-Tack.

Jag blir sittande vid telefonen. Stirrar ut genom fönstret. Bilderna hopar sig. *klipp* Jonas kokar knäck med ett rödvitt förkläde på sig, når inte ens upp till diskbänken. *klipp* Han bryter benet och hoppar iväg på kryckor till sin första skoldag. *klipp* Det är idrottsdag. Han väljer höjd för att man inte blir så trött. Hoppar ett hopp. Vinner hela tävlingen. *klipp* Står och vrålar på ett lastbilsflak med en öl i ena handen och studentmössan i den andra. Jonas...min Jonas. Jag blundar. Ser nåt grönt och en svettig figur, som kastar sig av och an i en säng. Ropar han på mamma? Mina tankar avbryts av en ilsken signal.
- Ja, det är Elin.
- Hej, det här är Kenneth Olsson på vårdcentralen.
- Hej! Ja, du har hört?
- Ja, det är så ovanligt så jag fick läsa på lite. Vi har ju inte sånt här i Norden.
- Hur farligt är det?
- De flesta klarar sig rätt bra.
- Vadå rätt bra? Och de flesta? Vad menar du?
- Ja, det är ju febern som slår ut en och sen immunförsvaret som blir drabbat. I bästa fall är han på benen inom en vecka. Svag såklart, men utom fara. Det kan ta flera månader sen innan han är helt återställd, men viruset måste värka ut. Det är en mygga som sprider det.
- Ja, i bästa fall. Och i sämsta?
- Ja, det är om hans inre organ blir åtgångna. Då kan det behövas blodtransfusioner.
- Jamen där nere? Vad har dom för koll på blodet? Han kan ju få HIV eller nåt då?
- Jag vet inget om deras blodkontroll. Men avvakta några dagar så ni ser vart det tar vägen.
- Men det är ingen risk för livet?
- Normalt inte för turister. Men det förekommer epidemier med dödlighet, just nu i Vietnamn med ett hundratal döda. Men då är det oftast andra gången man insjuknar.
- Fy fan, vad obehagligt. Jag hatar de där orden, "oftast", "vanligast" och "ibland". Och om han behöver blod. Kan vi ta hem honom innan då?
- Vi får kontakta SOS Köpenhamn om det.
- Vi? Ska jag eller ni?
- Vi tar en första kontakt. Kan du ge mig personuppgifter på Jonas?
- Ja, vänta ska jag hämta.

                                                                *

Anna sitter på sängkanten och fläktar Jonas i ansiktet med ett stort palmblad. Det finns ingen luftkonditionering i rummet. Sängen ser ut som en gammal tältsäng och vid huvudändan står en droppställning, som förser Jonas med vätska. Han har feberfrossa, ligger under flera täcken och huttrar. Blicken är blank och håret alldeles tovigt av svett. En sköterska kommer in och fäster en nål i armvecket på honom. Han rycker till när nålen tränger in.
Blodprov tas åtta gånger om dagen för att man ska räkna antalet blodplättar. Blodvärdet har gått ner dag för dag. Idag är första dagen det stabiliserats, om än på kritiskt låg nivå. Jonas ögon är alldeles röda på grund av blodbristningar. Han får en klunk vatten av Anna. Hon håller handen bakom nacken på honom och ger honom av det kokta vattnet.
- Såja Jonas, fint så. Du känns lite mindre varm precis nu. Det vänder snart. Doktorn har sagt att det gör det efter 5-6 dagar. Det vänder, älskling. Jag bara vet.
Det rinner en tår över hennes kind. Han lyfter sin darrande hand och stryker bort den.
- Anna... det löser sig. Kommer igen...sen, bara så trött.
Efter tio sekunder har han släppt taget och sover redan. Anna baddar pannan på honom och blir sittande vid hans sida. Hon har en sarongliknande klänning med blomstertryck i orange på sig idag, lätt och luftig. När läkaren kommer in reser hon på sig.
- Good aftelnoon, missy Anna. Feelin good today?
- I´m fine, thank you.
- I come hele for the blood lesult. It´s stabil now, not bettel but stabil.
- Is he going to get well?
- Yes, I think so. But the fivel has to go down.
- Ok, we´ll wait and see.
- Thank you missy Anna. Bye bye.
- Thank you and goodbye.

Anna sitter kvar en stund till hos Jonas, innan hon reser sig och går. Ett enkelt draperi markerar dörr till rummet. Korridoren är tom, sånär som på en patient som sitter och röker en cigarett. Anna går förbi men håller andan för att slippa få i sig röken. Hon har en lättare astma och försöker undvika rökiga miljöer. Precis när hon tar i dörren ser hon något kryp på golvet som försvinner in på expeditionen.

Ute på huvudgatan råder full aktivitet. Det är tiden folk tar sig hem från sina arbeten och hela torget verkar fullt av cyklar, mopeder, trishaws och någon enstaka bil. Det är dammigt, doftar diesel och bensin. Vid vattenpumpen står en buffel och dricker. Herden, en pojke på kanske tio år, har avklippta jeans och hopp-i-tofflor. Han manövrerar buffeln med hjälp av en bambukäpp. Anna skyndar över torget till motsatta sidan, där hon hyrt in sig i en enkel "lodge", precis bredvid ett nudelställe.
Hennes rum är kanske på sju kvadrat, med mattor på väggarna och en säng i mitten. Från taket hänger en myggspiral och över sängen finns ett stort myggnät. Här har Anna tillbringat de senaste dygnen. Legat stilla och stirrat i taket, försökt hantera sin oro och stress över hur det ska gå för Jonas. Rummet ligger på övervåningen av ett enkelt hus, där en familj på nio personer bebor undervåningen. Larmet är irriterande, men Anna orkar inte ens bry sig längre. Hon utnyttjar tiden mellan besöken hos Jonas genom att vila, samla kraft, handla frukt och att på det lilla spritköket tillaga kokt vatten. Hon har bönat och bett om att få tillbringa all tid hos Jonas, men det var nobben på det. Eftersom de inte är gifta gick det inte för sig, och här är läkare och sköterskor benhårda. Det var bara att kasta in handduken och försöka skaffa ett rum så nära sjukstugan som möjligt.

Klockan är strax sex och det har blivit dags att ringa till Jonas mamma. Hon knappar in siffrorna och väntar. Samtalet kopplas upp och hon hör hur tonen letar sig fram över haven, ända hem till Sverige. Hon skulle ge en miljon för att ta Jonas under armen och via telefonen bara "teleportera" sig till Malmö. Så knastrar det till i luren.
- Ja, det är Elin.
- Hej, Anna här.
- Hur är det? Nån förändring?
- Det blir inte sämre i alla fall. Men blodvärdena är urdåliga. Han har frossbrytningar men sover mest. Jag ser till att han dricker och får vätska genom droppet. Idag fick jag i honom lite frukt. Han pratade lite, men är svag.
- Åh, jag blir tokig. Att vara så här långt ifrån. Vad säger läkaren då?
- Att vi måste vänta.
- Men han säger inget om blodtransfusion?
- Nej, inte än i alla fall.
- Det minsta dom börjar prata om det måste du ringa mig. Hör du mig? Måste ringa i så fall.
- Jaa..varför då?
- För då ska han hem. Vi har pratat med SOS Köpenhamn. Vi har ingen aning om vilket skit som finns i deras blod där nere. Blir det inte bättre de närmaste 48 timmarna tar vi hem honom. Eller om nåt tillstöter tidigare.
- Ja, jag vill hem. Är så trött på allt det här. Oron, spänningen.
- Jag förstår det, vännen. Men vi ska fixa det här. Eller hur?
- Jo, det är klart. Det ska vi.

Vi säger hejdå och lägger på. Det blir plötsligt tyst omkring mig. Tusen mil bort från Malaysia.
Jag har en gammal grön köksklocka. Den har stannat. Men jag har den kvar. Den får symbolisera att tiden inte spelar så stor roll, att det bara är människors sätt att snitta upp tillvaron i mindre och mindre enheter. Genom att den står stilla kan man sätta sig över den. Något sånt flummigt tänkte jag i alla fall när jag behöll den. Just nu känns det löjligt. Tusen mil, så långt borta. Jag skulle vilja vara där. Se honom och få prata med honom. Ge lite tröst och få börja fixa. För hemkomsten. Om 48 timmar vet vi, vadå? Att det har blivit sämre. Att de måste ge blod?

När jag lägger mig strax före midnatt känner jag fjärilar i magen. Är nervös och smaken i munnen är fadd. Jag kommer inte till ro utan roterar i sängen, varv efter varv. Lakanet är som en tvinnad korv. Läser en stund, dricker sen ett glas mjölk men inget hjälper. Sneglar mot klockan, halv två på natten. Min tid, deras tid. Halv två, halv åtta. Morgon hos dem, ny dag. Fan, måtte det vända så han inte behöver blod. Till sist känner jag att huvudet blir tungt. Somnar nog snart i alla fall.

                                                                  *

Anna stirrar in i Jonas sjukrum. Fattar ingenting. Det är tomt!
Något hugger till i magtrakten och hon rusar korridoren ner mot expeditionen. Den är helt tom. En display i grönt blinkar frenetiskt på skrivbordet. Anna går därifrån och börjar systematiskt kolla igenom varje rum. Vid det femte rummet hör hon röster på andra sidan draperiet. Hon river det åt sidan och stiger in.

I sängen ligger en yngre man, som tydligen har brännskadat sig. Hela hans överkropp är täckt av någon slags smetig salva. Han har dessutom respirator. Kompressorn pyser i bakgrunden och slangen från den försvinner in under adamsäpplet på honom. Sköterskan ser ilsket på henne.
- Dimana Jonas? Apa yang terjadi?
- Dia adalah parah. Telah dipindahkan ke perawatan intensif.
- Where is it?
- The downside. Input B.
Anna kastar sig ut ur rummet och tar trapporna i två kliv. "Intensiven", sa sköterskan. Vad i helvete har hänt?
Hon rundar den lilla byggnaden och ser den lilla oansenliga "ingång B" på baksidan. Hon river upp dörren och kliver in. Vid ingången finns en liten disk, där det sitter en sköterska.
- Dimana dia? Jonas. I'm istrinya.
- Anda mungkin tidak memasukkan. Ia dirawat.
- Memanggil dokter, yang berbicara dengan dia.
Anna står och trampar. Förstår att hon inte kan gå in på en intensivvårdsavdelning hursomhelst. Det enda hon kan göra är att be om tid med doktorn. Bara han är tillgänglig nu då. Hon slår sig ned på en pall intill disken och försöker djupandas en stund. Blundar och fokuserar på andningen.

- Ah, missy Anna. Good day.
- Hello doctor Ali. How is he?
- Well, not too good, I´m aflaid.
- And what does that mean? Can I see him?
- No, not now. He is sleeping. His blood plessule is weak and his kidnies is failing. The virus, you know. We must decide soon, he needs blood.
Anna känner sig yr, sätter sig på pallen igen. Känner gråten stiga upp i halsen. Paniken kommer smygande.
- How soon?
- Tomollow the latest, if he´s not making plogless.
Anna räknar på fingrarna, hur snabbt ett plan kan ta sig till Malaysia. Hon inser att det som snabbast kommer att sammanfalla med beslutet.
- Ok, but no decision without me, is that clear?
- Of course, missy Anna. So I leave you now. Have to look aftel anothel patient.
- Thank you doctor Ali.
- Bye.

Anna sitter på ett café och petar i en pappkartong med nudlar. Det smakar ingenting, trots den nötiga såsen. Hon har försökt att nå Elin i Sverige, men får inget svar. Hon gör ett försök till. Hoppas att hon inte sitter med kunder.

                                                         *

Det är samma visa varje månadsskifte. Alldeles svart i banklokalen. Som tur är sitter ju jag med rådgivningskunder, så jag slipper ta smällen med alla lönekunder. Men jag undrar jämnt vad de gör här inne? Tar ut pengar, sätter in pengar, betalar räkningar. Fullständigt obegripligt, att alla skockas här inne när man kan använda Internet och kort. Ljudnivån blir som i en fabrik nästan. Makarna Ceder kommer om en kvart. Hinner gå igenom vad vi gjorde för omplaceringar förra kvartalet. Få se nu, de har portfölj B5, medelhög risk, fem års placeringshorisont och medel aktivitetsgrad. Får checka av om senaste tidens dippar kräver rebalansering av portföljen. Strategiska nivån ser ok ut, men på taktisk  nivå krävs några köp- och sälj. Vi får ta det idag. Fy fan vad jag är ofokuserad, sen det här med Jonas började. Jag funkar inte riktigt som jag ska. Sover dåligt. Är orolig och skiter i jobbet.

Då ringer telefonen på skrivbordet. 

- Ja, välkommen till Nordea, det är Elin Nilsson.
- Det är Anna.
Jag hör det på darret, rösten. Något har hänt.
- Vad är det som har hänt?
Fan, hon gråter. Det är nåt allvarligt.
- Han ligger på intensiven. Njurarna strejkar. Dom börjar prata om blodtransfusion.
- Hur mycket tid har vi på oss?
- Torsdag kväll.
- Ok, jag ringer direkt. Jag kommer. Ingen transfusion där nere, fy fan.
- Jag vet.
- Vi säger så, sköt om dig nu.

Det tar två timmar att få loss planet och sen två timmar till innan vi fått starttillstånd och lyft från Kastrup.
Ombord finns läkare, sköterska och så jag. Jag sitter i en konstig stol med selar runt mig. Det är sterilt, ser ut som en sjukstuga. Vi har med oss blod. Svenskt blod. Jag har ingen bok, ingen tidning. Sitter bara som fastgjuten i stolen. Sköterskan heter Bente och läkaren Tony. De är i fyrtioårsåldern och verkar vara kompetenta. Piloterna hälsade jag bara på som hastigast. Vet inte ens hur de ser ut. Vi ska tydligen mellanlanda nånstans för att tanka, men jag skiter i var. Jag vill bara fram. Till Jonas. Känner mig trött. Nu kan jag inte göra något mer än att vänta.

                                                               *

I utkanten av byn ligger ett buddhistiskt tempel. Även om de flesta i Malaysia är muslimer, finns de flesta religionerna representerade här. Anna har en mörkröd klänning och små sandaler på sig idag. Hon har håret i en tjock fläta och är helt osminkad. Hon träder in i helgedomen och går fram mot Buddhafiguren. Allt är i rött, guld och blått, en färgkaskad och prålig prakt. Hon sätter sig på en av de låga stolarna och fäster blicken på Buddha. Anna är inte religiös, men just nu känns avgörandet nära. Precis som många andra, tänker Anna att det ju inte kan skada att känna sig lite närmare något högre, nu när hon behöver lite extra stöd. Det är en timme kvar innan hon ska infinna sig på sjukhuset. Det är då beslutet måste fattas. Säger hon nej, kommer läkarstationen att be henne skriva på ett papper som fråntar stationen allt ansvar för hur det kommer att gå för Jonas. Hon kan bara be om att de hinner fram. Har inte hört något ännu. Väntar bara på telefonsamtalet.

Jonas jämrar sig i sömnen. Sköterskan byter droppflaska och öppnar ventilen igen. Från en rostfri vagn vid sidan om britsen öppnar hon en plastlåda och tar ut två påsar. Hon hänger upp dem på droppställningen intill näringsvätskan och börjar arbeta med att fästa ventilen till kanylen. Spetsen ligger i en steril kompress. Hon tar tempen på Jonas och kan konstatera att den ligger på samma som vid senaste mätningen. Blodprovet visar fortsatt lågt värde. Urinen innehåller både socker och äggvita. Hon drar upp täcket till Jonas haka och noterar på ett block vid sänggaveln de nya värdena och tar sen med sig en kopia ut till expeditionen, där en läkare kan läsa resultatet. När hon kommer ut från expeditionen kommer Anna just in genom ytterdörren vid receptionen. Sköterskan där och Anna hälsar genom att buga mot varandra. Hon vet varför Anna är här. Ger henne ett leende och går iväg för att leta reda på doktor Ali. 

- Ah, missy Anna. Hello!
- Good afternoon, doctor Ali. How is he?
- We can´t wait any mole. He is getting wolse. The immunolog defence is collapsing. He needs blood. And now!
- Can´t you wait a little longer?
- No, it´s yes or you sign that papel.
- I understand. I just have to telephone his mother.
- I give you thirty minutes, no mole.
- Ok.
Anna går undan till ett litet rum till höger om receptionen, där anhöriga som har någon på intensiven kan vänta. Det är tomt för tillfället. Hon sätter sig på en låg stol och knappar på sin telefon. Ingen kontakt. Hon försöker igen, men får inget svar. Hon blir sittande så en stund. Tittar ut genom fönstret. Ser barn springa runt i en slags kurragömmalek. De räknar poäng genom att göra streck i ett träd. Hon tittar på klockan. Fem minuter kvar.
Hon hoppar nästan högt av signalen. Stirrar på telefonens display och knäpper igång den. Rösten låter alldeles nära.
- Det är jag. Vi är här nu.
- Åh, Elin. Var är ni?
- Vi har några timmars resa kvar med ambulansen. Flyget står på hold och väntar sen.
- Neeej, det räcker inte. Jag har bara fem minuter. Måste besluta. De säger att han kan dö om vi inte ger blod precis nu.
- Du måste övertala honom. Bara gör det!
- Ska försöka. Men vet inte...
- Bara gör det...
Hon knäpper av samtalet och reser sig. Känner sig yr i huvudet. Plötsligt står allt klart för henne. Hon har bestämt sig och går ut till sköterskan. Ber henne kalla på doktor Ali. Han är hos henne inom två minuter.
- Yes, missy Anna.
- They will not be here in less than a couple of hours.
- I´m aflaid...
- I know. I will decide after I have seen him.
- Seen him?
- I must see him. Then I can decide.
- That´s against legulations, we can´t do that.
- Now you listen to me. Just one look. Then I will decide.
Doktor Ali möter hennes blick. Det blir han som först viker undan.
- Ok, you win. Let´s go and see him.

Anna har på sig en fånig mössa, en mask för nedre delen av ansiktet och sen ett stort förkläde över sina kläder. Hon går sakta fram till bädden och ser Jonas ligga där, alldeles vaxblek och våt av svett. Tårarna stiger upp i halsen på henne, hon kan inte hejda dem. Hon böjer sig ner mot Jonas och viskar något i örat på honom. Men får inget svar. Hon reser sig, ställer sig alldeles stilla och blundar för någon sekund. Sen tar hon ett steg tillbaka och slår ut med handen.
- Yes, doctor Ali. I won´t take that risk. Give him blood.
Doktor Ali skiner upp, ler mot henne och smattrar sen ut en order till sköterskan. Hon sätter genast nålen i armvecket på Jonas och öppnar ventilen. Anna stirrar fascinerad på hur den mörka vätskan rinner i den genomskinliga slangen. Följer en liten bubbla i blodet från påsen och dess färd ner till nålen. Hon ryser.
- That was the light decision, missy Anna.
- I hope so.
- Come back tomollow. Pelhaps he´ll be bettel then.
- Ok. Good night.
Anna går till sitt rum och slänger sig på sängen, utan att ens dra igen myggnätet. All spänning rinner av henne, nu är beslutet taget. Hon känner hur trött hon är och hur axlarna och nacke värker. Hon tittar på klockan en sista gång. Somnar inom tre minuter.

Hon väcks av buller från undervåningen. Hör röster, registrerar i sitt uttröttade tillstånd att det är något bekant över dem. Hon vaknar ytterligare lite och inser att det pratas svenska på undervåningen. Drar upp myggnätet med ivriga händer och stormar ned för trapporna. Ser Elin stå och prata med en man och att de talar svenska.
- Eliiiiiin!
Hon kastar sig i hennes famn och de möts i ett björnkram. Håller i varandra, snyftar och pratar osammanhängande. Ambulanspersonalen tittar generat i golvet.
- Lilla vän, du måste ha haft ett helvete. Men nu är vi här. Var är han? Och hur gick det?
Hon lösgör sig försiktigt och tar hennes händer. Ser henne i ögonen och fortsätter.
- Det gick inte, Elin. De gav honom nytt blod ikväll. Jag tog beslutet. Kunde inte ta risken att han dog. Orkade inte det....
Elin skakar hennes händer, upp och ned. Tårar rullar utefter hennes kinder och hon snyftar.
- Visste det, förstod det...att vi inte skulle hinna. Men...men...det är som det är. Nu tar vi hem honom så fort det går.
- Vi får se imorgon bitti hur det är. Om han orkar.

                                                              *

Hemresan sker två dagar därefter. Jonas blodvärden är bättre och han är något piggare, tillräckligt för att klara hemresan. De landar vid midnatt en gråkall dag i januari. Inom trettio minuter ligger Jonas nedbäddad i en säng på sjukhuset. Den närmaste veckan ägnas åt provtagning och kontroller.

Det är torsdag eftermiddag nu och Jonas och Anna har utlovats besked på blodkvaliteten avseende det blod Jonas fick i Malaysia.
Jonas sitter tillsammans med Anna i dagrummet. De är helt ensamma. Jonas har på sig en morgonrock och under den sticker Landstingets sedvanliga kläder ut. Han har strandsandaler på fötterna. Färgen har återkommit på kinderna, men han har fortfarande otäcka plötsliga febertoppar och yrselanfall, även om de nu kommer mer och mer sällan. Läkarna har sagt åt honom att de kommer att återkomma under kanske ett halvår, men mera glest och med mindre intensitet. Anna håller honom i handen och sneglar på väggklockan. Doktorn är redan femton minuter försenad.

Plötsligt hör de klappret i korridoren. Det är doktor Nilsson, som kommer ångande med öppen rock och staccatosteg med hjälp av träskorna. Hans ansiktsuttryck är helt neutralt. Anna sväljer och söker Jonas blick. Han ser oavbrutet på doktorn.
- Ja, hej. Här sitter ni. Hur är det?
- Jo, bättre. Men är orolig. För blodet.
Doktor Nilsson nickar allvarligt. Sen klyvs hans ansikte av ett leende.
- Vi är klara nu. Det är helt rent. Absolut säkert.
- Är det sant...?
Jonas skakar på huvudet. En tår letar sig ned över kinden. Han vänder sig mot Anna.
- Fan, Anna. Vi klarade det.
Hon snyftar och kramar om honom.
- Tack, doktorn. Så skönt...vi har varit så oroliga.
- Förstår det. Men du fattade rätt beslut där nere. Mer rätt än du anar.
- Vadå?
- Det visade sig att de har järnkoll på blod i Malaysia. Och vet du varför?
- Nej?
- Därför att de till skillnad mot oss är vana att hantera dunguefeber. Ska man få det nånstans har ni nog varit på absolut rätta platsen. De om några vet hur viktigt det är med rent blod. De är bättre på sånt än här i Sverige.
- Bättre?
- Ja, förstår du. Vi gjorde en koll på det blod man hade med sig ner till Malaysia. Vårt friska, svenska kyltransporterade blod. Och vet du vad?
- Nej?
- Det visade sig att det av nåt skäl var infekterat med hepatit, alltså gulsot.
- Va?
- Ja, så illa var det. Så det var en otrolig tur att du inte fick i dig det. Men slutet gott, allting gott. Ska vi säga så?
- Jaa...
Jonas och Anna kommer sig knappt för med att ta adjö av doktor Nilsson. De blir sittande en stund intill varandra. Kramar händer, ger varandra en kyss och njuter av ögonblicket.
- Fan...frisk igen alltså. Känns overkligt.
Jonas börjar skratta.
- Ska nog ta och ringa och berätta för morsan.

                                                        @