Taket kallar.

Jag kände det i soffan
med ena benet under mig,
rastlöst vickande fram och tillbaks.

Bort över staden såg jag dom,
åsarna, pannorna, teglet,
plåten och skorstenarna.

Utöver gatorna skulle jag se,
sitta där som i en film, på huk,
som en annan duva.

Insupa frihet skulle jag göra,
hämta andan, samla tankarna.

Egentligen slänga dom,
göra mig av med allihop.

Det är så lätt att skaffa nya.
Ibland tror jag inte det och håller,
i visionerna, krampaktigt.

Ut med dom bara, i stuprännan.

Från taket.