Det sorgsna leendet du bär på, är min sak. Jag satte det där.
I min vanära.

Det var inte gjort i namn av rättvis kamp, ingen frihet att uppnå, inga fält att beträda. Det sattes där.
I bekvämlighet.

Jag önskar mig en plats på torget, med en skylt om halsen,
till allmänt spott och spe.
Inte mer dölja, inte mer spela, inte mer falskt att se,
för ditt sorglösa leende.

Sant är att två då dystra bli.
Vad kan man göra,

annat än
ta fram
och be

för din gång, ditt sätt att se på
då, nu och sedan.