plötsligt stod du där
mitt framför mig
det var så oväntat
oplanerat
så fullkomligt
underbart

vi konverserade i timmar
om hur känslor bara var till besvär
vi hade samma dröm
du och jag
den om att bli känslokalla robotar

men föga anade vi
värmen som skulle uppstå
oss emellan

vi slutade aldrig prata
inte förrän du somnade
du öppnade upp dig för mig
och jag gjorde likaså för dig

du sa att du tänkte på mig
du fick mig att le
mitt allra fånigaste leende
för jag tänkte ju även på dig

men så plötsligt en dag
stod det en kö av män och uppvaktade dig
jag som stått längst fram
hamnade längst bak
det är i alla fall så det känns

men jag försöker låtsas som om att dessa herrar inte finns
men det blir allt svårare och svårare
för även om man låtsas som att solen skiner när det regnar
så blir man fortfarande blöt

och det känns som att jag drunknar