Så mycket jag vill att du ska känna.
Så egoistiska känslor som jag har som jag vill du ska känna.

Den känslan om hat och svek, som säger tillslut att man inte heller orkar mer.
När ilskan bubblar i magen, så det känns som att den kokar som varmvatten i en kastrull.

Känna den sorg jag känner, när det känns som om hela livet vänder. Du kanske inte vet, men den känslan som ges när det inte känns som om man orkar mer.

Eller när hjärtat den känns som det ska brista och tårarna vägrar försvinna. När den känns som tårarna brinner sakta ner för kinden. När tårarna vägrar sluta rinna, och dom vägrar att försvinna.

När tårarna väl slutar rinna och torkar. Så känner man dom fortfarande där, på sin kind. Så många, så ensamma, så plågsamma.

Dom tårarna som finns där har sin berättelse, om hat eller svek. Om sorg eller glädje.

Min panik den stiger när ilskan kommer fram. Den stressar mig och jag klarar det ej. Alla känslor bubblar i min mage och det slutar med tårar, och det blir mera och mera för varje årar.

Jag vill att du ska känna, den jävla känslan jag känner. Så du kan förstå, hur svårt det är för mig, att känna dig.

Du gör det så stressigt för mig men jag älskar dig.

Jag har försökt förklara hur jag känner för dig och ditt beteende. För det är inte okej, så som du beter dig. För det sårar mig och även dem andra. Är du säker att vi finns kvar hos dig om några år min kära far?

Vi är inte bara felen, vi är inte bara problemen.
Du är med i den också, du är inte perfekt och inte jag heller. Men om vi samsat så kan det ju funka men du vägrar att lyssna. Men läs detta far, att om några år så finns vi kanske inte kvar.