med en tom blick
och en känsla av uppgivenhet
stirrar han upp i fläcken på taket
tankarna rör sig likt en tornado genom skallen
han får inte tukt på någonting

en tår arbetar sig en väg längs hans sträva kind
han håller en hand för bröstet
känner hur hjärtat slår
konstaterar att det var längesen
hjärtat var fyllt av sådan magi

men alla sånger som fyllde hans hjärta
har börjat att tystna
för hon, den vackra
tycks ha tagit avstånd
efter att mystiken försvann

tornadon i skallen blåser vidare
förvirringen är total
men i dess öga är allt stilla
där är allting glasklart
där finns endast hon, den underbara

men han fruktar
att han redan lämnat hennes tankar
för vad han än gör för att närma sig henne
så verkar han inte nå fram