En pungspark i ansiktet
Sen minnesluckor och fylla i ett år

Som en ros dök du upp, vi synkade
Vi var en fast vi var två
Men allting var på låtsas
Du spelade ut hur många då?
Du vissnade men lämnade taggarna kvar
I hjärtat läker aldrig såna sår

Sen kom Violen, som andades för två
Bar mig på sina axlar
När jag inte kunde gå
Men blommor sprider sig och nu är den borta
Lämnade efter sig en starkare person
Men en som saknar alldeles för ofta

Sen kom slaget då allting slogs ut
Bakfull i tre år, nånstans där inne kom du

Förgätmigej, gullviva och pion
Allt på samma gång, i samma person
Jag tror jag blev allergisk
Eller nån annan sorts reaktion
För bara du får ner mig på knä
Bara du får mig att inse min ynkliga position

Och du är inte ens borta än
Men jag ger det max två år
Alla blommor sprider sig bort
Det kanske är lika bra att jag går
Innan du får mig att falla igen
Innan du får mig att fälla min sista tår

För lyssna, här är sanningen
Jag klarar inte av fler sår