Blicken är fäst och miljoner ögon ser rakt igen. Jag är förmycket och förlite på samma gång och ibland vill jag bara skära av fingrarna. Som om allt satt i dom.
Jag försöker kontrollera mig själv, men alla skrattar, och fyfan vad jag hatar dom för det. Folk bryr sig lagom mycket, dom har sina vänner, jag har väll mina. Tydligen. Inget jag riktigt noterar och jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt.
Jag är bra på att vara åskådare, men jag skulle aldrig kunna spela matchen. Jag skulle aldrig kunna möta folk, och jag skulle aldrig kunna samarbeta. Jag antar att det är bra att jag inte noterar mina vänner. Det hade väll bara fått negativa effekter. Och jag hatar mig själv för det.
Jag är förmycket och förlite. Jag är fan allt på samma gång.
Och jag räcker aldrig till och jag är förmycket för att folk ska stå ut med mig. Och så slår det mig att jag är precis som alla andra, jag ser igenom och inte i. Och det gör mig så jävla arg.