Kon på ängen, alltid skitandes, är det inte underligt så säg?

Regnet bullrar mot vindrutan, ut mot sidan står ängen grön och utan piskande ljud, bara strilandet och prakten hos kullarna med träden, dom små husen och de slingrande vägarna.
Ser fram och det bråkar, till sidan och sommaren står och jag ler tillbaks.

I backspegeln tonåringarna i avslutningsuniform. De bylsiga, oformliga och de smarta, hållna, världsvana. De med blicken sänkt, de glada, krumma, tafatta, klumpiga, skojaren, elevrådsordföranden, den vackra och lärarnas farväl och kuvertet med framtiden stämplad och frankerad.

De stod där i vingliga led och tittade ut. För några smattrade regnet hårt och vinden tilltog. För andra log världen tillbaks.
Jag minns den undran och handen runt arken, lätt tummandes dess hörn.