Molnen kan inte sluta gråta.
De ser vår dystopi klarare än vi.

I solen suddar vi ut och börjar om,
men molnen vet mer och bättre.
I dem växer tankarna större och svartare.
Sedan förändringen.
Regnet kommer och medvetandegör nuet,
men det är långt ifrån slutet.
Det är bara början på något bortom kontroll,
där vi har full koll.

Ljuset andas livet tillbaka in i oss.
Bygger upp det mörkret rivit ner.
Men ibland bygger mörkret och det är ljuset som river.
Vad är sant?

Vaken möter drömmen och däremellan blandas allt.
Försöker ta det kallt, men vi trillar.