jag hör dina dödsslag
din rätt fula säng
hela världen kallar
din puls den faller
det borde den
din självupptagenhet
min vackert bortglömda saxofon
jag blöter röret
tills känslan
av ganska ingenting
ur dess korg av osäkerhet
vet någon mycket väl
din vedervärdighet
av ledsamhet
vem bryr sig