min väg ha varit lång och utan karta eller riktmärken känslomässigt i totalt mörker känslan av ensamhet och bortglömd har besökt mej som smärtar i min kropp och sinne när natten och tystnaden kommer och smyger sej på hela dagens flykt i från verkligheten förgäves för här ligger jag i hop krypen i mörkret och gråter rädd hysteriskt att någon ska höra mej och det är väl det som får det att stänga av det efter några tårar som jag låter rulla varmt över min kind för det är skönt det är inte ofta jag gråter så jag vill känna dom få tårar som rullar över kinden för att jag ska må bättre igen för ögonen är själens spegel och pennan själens budbärare för det är lättare att utrycka och få ut allt inifrån igenom pennan på pappret en att föra en dialog och bli förstod ut av en människa för poesi är något vi har gemensamt över hela värden även om det är på olika språk så går det att översätta och förstå känslor i från en människa glädje och smärta är något vi har gemensamt preses som himlen med sol och regn och alla väder där i mellan preses som hos oss mäniskor med glädje och smärta och alla känslor i mellan jag tycker det är otroligt men som dom mesta antagligen tar för givet att jag kan sätta ord på minna känslor som jag inte vet vad dom sitter igenom att blåsa luft igenom munnen och forma luften så att andra förstår vad jag känner fantastiskt