jag vandrar i genom en skog och jag känner mej ensam och ledsen och det är därför jag är leden och nybliven ensam för jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor och minnen som vägrar glömma mej ju mer jag försöker ju ondare gör det och hela mitt liv kommer ur balans med en aptit som inte finns kvar och nätter fyllda av ångest skriket i mitt huvud som väcker mej helt kallsvettig ensam och rädd det är en konstig känsla att hata och älska samtidigt jag hatar inte henne men situationen att hon inte finns kvar i mitt liv för det gör så ont men jag vet inte om det är missförstod kärlek eller om jag bara är ynkligt rädd att hon blir lycklig med någon annan jag vet inte längre vem jag är i mitt mörka ynklig sinne med idiotiska tankar som jag målar upp i mitt sjuka smittade huvud som det inte finns någon bekräfta eller bevis på men det spelar ingen roll för jag har även svaret på vart ända problem men det blir aldrig rätt i mellan min förlust och mej nu sitter jag här ensam på pottkanten med minna två händer och alla aggressioner har lagt sej och stoltheten har sjunkit ur mitt dumma huvud och alla svaren jag hade på fel är nu menings lösa och betyder inte ett skit här och nu i min ensamhet jag går ut på stan och centrum för att kanske få träffa eller prata med henne eller bjuda på en kaffe där vi brukar vara jag söker över allt men hon finns ingen stans i bland rycker det till i kroppen när jag ser henne och går fram samma jacka och hår men när hon vänder sej om är det inte hon efter ett tag ser jag henne vackra ansikte i varje kvinna och det gör så ont när jag känner att mitt sökande är förgäves jag sitter ensam hemma omotiverad och vill inte göra någon ting jag sitter bara och gråter ensam hemma och det finns bara en tanke kvar i mitt huvud när allt annat har tystnat och det är snälla förlåt kom hem igen snälla förlåt för det är inte förns du försvann ur mitt liv jag kände smärtan och förtog hur mycket du var värd och hur mycket jag förlorade