Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Det här med kulturkrockar.

Klockan är bara fem på morgonen när Fredriks väckarklocka ringer. Med ett ryck flyger han upp ur sängen och slår huvudet i det låga snedtaket.
- Ta det lugnt Fredrik! En vacker dag slår du i något vasst och spricker. Mumlar Fredriks syster Ida från sängen bredvid.
- Tror du jag gör det där med flit? Ryter Fredrik tillbaka till sin syster med hes morgonröst.
- Man kan ju börja undra.. Tyst nu, jag vill sova. Fredrik suckar och gnuggar sömnen ur ögonen med ett knarrande ljud och går sedan ner för trappan till köket.

Väl nere i köket sätter Fredrik på kaffe och slår på radion.
>>Gooooooood Mooooorgon alla luftfyllda arbetsmyror där ute i morgonvimlet. Hoppas ni är pigga och redo för ännu en dag av hårt arbete i fabrikerna. Vi kan meddela att det ser glest ut med invasioner från andra sidan muren idag. Endast ett fåtal kaktusar har tagit sig över men dessa har tillfångatagits och återlämnats till förläggningen men, var på er vakt, man kan aldrig vara säker. När man minst anar det kommer de från ingenstans och då är det bara en fråga om sekunder innan det smäller. Det var allt för den tidiga..<< Fredrik stänger av radion utan att vidare reflektera över meddelandet och hoppar in i duschen.


- Var tyst nu. Ballongerna har vakthundar och patruller överallt här, de märker av minsta lilla ljud. Följ bara efter mig. Viskar Alejandro till Catalina.

Alejandro och Catalina hade varit på solkusten för att alstra solenergi inför vintern till sin familj. Det var vanligt för kaktusar att alla i familjen hjälptes åt med värmealstringen inför vintern då väldigt få var bärgade nog att förse sina hem med elektrisk solenergi, det ansågs vara en lyxvara i kaktuslandet. Solenergin stod även högt som valuta vid byteshandel på marknaden men var främst nödvändig för att inte kaktusarna skulle förfrysa under vintern.

På vägen hem från solkusten kunde kaktusarna välja antingen en rutt över bergen som innebar stora risker i form av kyla och plötsliga snöstormar, något som kaktusar sällan klarar av. Den andra rutten gick rakt igenom ballongernas stad, här var det varmt och riskerna relativt små jämfört med bergsrutten. Hur de än bar sig åt innebar det alltid ett vågspel mellan liv och död på vägen till och från solkusten.

Den här gången hade kaktusarna inte turen på sin sida när de den där sena höstnatten korsade ballongernas stad, de blev påkomna just som de skulle korsa den sista gränsen som delade kaktusarnas land och ballongernas land. De fördes till förläggningen, hit förs inkräktande kaktusar i väntan på den slutliga domen. Alejandro hade detaljplanerat en flykt från förläggningen i flera månader.

Flykten gick genom ett tunnelsystem som ballongerna hade använt under det kalla kriget för att frakta helium till flygvapnet. Ingen hade använt dessa tunnlar på många år, det var inte heller många av den nya generationens ballonger som visste om att de ens existerade.
- Det borde inte vara långt kvar nu. Viskar Alejandro för att få upp hoppet i Catalina. Det hade varit en lång natt och båda var både hungriga och frusna.


Fredrik hänger ifrån sig handduken och tar på sig sina kläder. Kaffet är färdigt så han häller snabbt i sig en kopp innan han ger sig iväg till jobbet.
- Lycka till idag, jag kommer och plockar upp dig senare så åker vi och väljer ut en kostym till dopet på söndag. Säger Fredriks mamma som precis vaknat.
- Ok mamma, hör av dig senare. Ha en bra dag! Jag måste skynda mig nu.

Morgonluften var fuktig och lade sig som kondens på Fredrik när han gick ut emot heliumtanken. När han tankat färdigt svävar han iväg till jobbet. Under honom ser han hur staden sakta vaknar till liv. Stressade arbetare på väg till sina arbeten, lastbilar med varor till affärerna, tutande bilar i en salig röra. Vad skönt att jag investerade i en helt egen heliumtank tänker han för sig själv. Här uppe är allt så tyst och rofyllt.

När han kommit fram till fabriken byter han ut det helium han tankat innan mot vanlig luft och stämplar in.
- Idag blir det lite andra sysslor för dig Fredrik. Hojtar Fredriks chef ifrån andra sidan av den rostbitet nedgångna fabriken.
- Du ska följa med Ernest ner i tunnelsystemet här under och säkra avspärrningarna som leder in till fabriken. En rutinkoll bara. Skrockar han. Fredrik hade aldrig riktigt tyckt om sin chef och han hade en vag aning om att den känslan var ömsesidig.

- Nu får du skynda dig Fredrik. Hojtar Ernest.
- Jag skyndar mig så mycket jag kan, jag kom hit för mindre än fem minuter sen. Mumlar Fredrik till sitt försvar. Han gick och klädde på sig sina arbetskläder och sprang ut i fabriken för att möta upp med Ernest.
- Ta den här. Säger Ernest och ger Fredrik en pannlampa.
- Du kommer behöva den där nere, det är mörkt som satan.


- Kan vi inte vila en liten stund? Undrar Catalina med andfådd röst.
- Ok, men bara en liten stund. Vi måste skynda oss, vill inte att någon ska komma på oss när vi kommit såhär långt..

Plötsligt hörs ett öronbedövande dån en bit bort i tunneln som sedan långsamt ekar ut.
- FÖRSIKTIG POJKVASKER! Ryter en ilsken röst.
- Kom! Vi måste gömma oss, fort Catalina! Håll mig i handen.
Alejandro springer så fort han förmår och Catalina får anstränga sig för att hänga med i hans tempo.
- Här, vi gömmer oss under de här rören! De båda kaktusarna kryper in under tre stora tjocka rör som här kom ut ur väggen och vidare vetter bortåt i tunneln. Det är trångt och knappt att de kommer inunder.
- Inte ett ord. Viskar Alejandro. Samtidigt känner Alejandro att det börjar klia i halsen och allt han vill är att hosta bort det.

De hör rösterna komma närmre. Den ena lät som den kom ifrån en äldre herre, den andra från en ung man. Pulsen ökar i takt med att rösterna närmar sig.


Fredrik tände pannlampan som lyste upp den fuktiga tunneln. En bit längre fram skymtades ett stort rörsystem.
- Det är just de där rören som gjorde att vi vann det kalla kriget. De användes för transport av helium över gränserna. Berättade Ernest. När de båda ballongerna kommit fram till rören stannar Ernest upp och betraktar dem som om de vore av guld.
- Kaktusarna hade dubbelt manskap, fyra gånger tyngre artilleri men vi, vi hade tankekraft & strategi! Det har alltid slagit hårdare.
- Ehh, kom nu. Vi skyndar oss istället, orkar inte vara här nere hela dagen. Suckar Fredrik och himlar med ögonen. Ballongerna fortsätter vandra djupare ner i tunneln.


Alejandro kan inte hålla sig längre. Aaaaaacho!

Ballongerna stannar upp och ser på varandra med skräckslagna ögon..

Catalina kryper fram under rören och ser mot ballongerna med nervös blick.
- Vi är inte farliga, vi försöker bara komma hem till kaktuslandet igen, vi har inte gjort något dumt. Försäkrar Catalina med darrande artikulering och gråten i halsen.

Fredrik och Ernest stod som förstenade.

Alejandro kröp nu också fram, ställde sig upp och borstade av lite smuts från kläderna.
- Ni behöver inte vara oroliga. Vi vill er inget illa. Säger Alejandro intygande men nervöst, som om det var svaret på sista avgörande frågan i miljonspelet.

De båda kaktusarna börjar med försiktiga steg gå mot ballongerna för att försäkra att de är fredliga och inte vill ställa till med något.

- Jag heter Catalina. Säger hon och sträcker fram handen till Ernest. PANG! Ernest exploderade på fläcken. Kvar är bara våta gummirester.
- Oj..oj..nej.. Förlåt?! Herregud! Vad har jag gjort!

- Förlåt?! FÖRLÅT?! Du dödade honom! Skriker Fredrik.
Catalina kan inte hålla sig längre och brister ut i gråt.
- Lugna ner dig nu, det var faktiskt ett misstag! Säger Alejandro.
- Ett misstag? Ok! Vi får se om det håller när vakterna kommer! Fredrik tar upp sin mobiltelefon och ringer förläggningsvakternas akutnummer.
- Jag låter inte det här hända! Lägg på luren! Skriker Alejandro.
- Ja, lägg på luren annars petar jag hål på dig med! Skriker Catalina samtidigt som de vita tårarna sprutar åt alla håll. Kaktusarna hör nu att någon svarat i andra änden. Catalina ser ingen annan utväg så hon petar till Fredrik innan han hinner säga något till vakten. Tryckvågen från explosionen får Catalina att tappa balansen och ramla omkull.

Tystnaden som följer efter smällen är så tung att de nästan kan höra varandras hjärtslag, de förblir här en lång stund. Stirrandes, gapandes, tänkandes.. Catalina föreställer sig stunden som en tårta, hade hon bara haft en tårtspade hade hon utan problem kunna skära en bit ur tystnaden, ur stämningen. Hon reser sig upp, borstar av sig gummiresterna som fastnat i hennes taggar och söker Alejandros blick. Plötsligt brister det för de båda, som om hela händelsen varit ett torrt gummiband som tänjts till det yttersta och med ljudet av en bristande fiolsträng befriasts från sina spänningar. De skrattar högt och länge åt vad som nyss inträffat. Tar varandras händer och vandrar tillsammans hem igen, till kaktuslandet.


© Johan Lindblom




Övriga genrer av Johan Lindblom
Läst 301 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-07-10 09:33



Bookmark and Share


  flygia
kul
2013-07-10
  > Nästa text
< Föregående

Johan Lindblom
Johan Lindblom