mörkret ska bygga sitt bo i gryningen - ett nedstämt vindspel ska stilla spela i skogarna och lyfta dimmorna ur marken

svalt ska skuggorna ruva sina hemligheter på takbjälkarna - hårda vita skal

vårt bräckliga inre - rymliga tomrum att stilla i -

en akustik som inte törs utmanas
är sången ordlös



vari ligger vårt värde om inte i de få stunder som redan passerat? när tiden bedarrar och molnens konturer ändrar form genom dina ögon? låt mig. tillåt mig inte hitta tillbaks till den ursprungliga tron som visade sig vara falsk.

att vara är att uppfattas och kanske har jag någon gång sett spegelbilden i dina ytor och missuppfattat. trodde att du såg mig.

jag har känslor för dig som måste dränkas, kvävas, dö ut då det står skrivet i den inre natthimlen jag navigerar från.

jag ser dig i morgonljuset. det fanns stunder då jag älskade dig som jag aldrig älskat någon förut, men snart ska vegetationen bryta sig fram genom väggarna och mardrömmen uppenbaras. det skrämmer mig inte. vi var ett mäktigt preludium.

du är mig bara till låns och jag bedrar mig själv varje gång jag glömmer det

begår själsmord varje gång jag manipulerar kindmuskulaturen till ett leende och säger dig att jag mår bra av det här

det här är ett spel där det enda verkliga är mina sår.


har sett för mycket

i min värld finns skönheten


inte här



game over vännen. efterlivet börjar nu.