(Skriven med en skål av humor [uttalas hummer] och bör därför läsas med en nypa salt)


Mycket försiktigt går jag framåt på tidens väg. Jag borde skynda mig för denna väg väntar inte på någon. Den går framåt vare sig man vill eller ej. Trots det tar jag det långsamt i min takt för att inte tappa fotfästet. Det har hänt att jag har fallit, men varje gång jag föll lyckades jag resa mig upp igen. Men det har satt sina spår på tidsvägen och gett mig skador som i sin tur retarderat min hastighet. *lektion ett* Därför går jag istället försiktigt nu för tiden. Nånting måste man ju lära sig av sina fall, eller hur?

Det har också hänt att jag stött på hinder, sådana som skithögar. Okej, det saktade inte ner mig, men det gav en obehaglig doft som förföljde mig en bra bit. Som tur var påträffade jag dem väldigt sällan. Men jag måste ändå vara vaksam. Man kan aldrig vara säker. *lektion två*

Då så. Nu är det förstått att tidens väg inte väntar på någon. Nästa fråga är: Hur är det med livets väg?

Nej, det finns ingen färdiglagd asfalterad livsväg, utan den blir till när jag går. För varje steg jag tar skapar jag min här-och-nu tid. Det vore ju skönt om livsvägen redan existerar och jag behöver bara följa den tills den tar slut. Men ack! Det finns ingen förutbestämd sådan. Här är det istället ett mödosamt jobb som gäller. Och lite taktik måste jag ha. Den ska helst vara rak och smidig för att minimera längden på sträckan. Det har hänt att jag istället gått runt och skapat en snaraliknande väg. Vid första anblicken verkade det vara helt bortkastat av både tid och kraft. Men när jag tänkte efter så var det trots allt inte så helt värdelöst. Jag fick ju lära mig hur jag INTE skulle göra i fortsättningen. *lektion tre* Japp, en erfarenhet rikare men till ett högt pris. Nåja. Köpt är köpt, och även om det gick att byta tillbaka skulle jag inte göra av anledningen ovan (se lektion tre). Det är nu som gäller och nu gäller det att fortsätta att gå med allt i behåll trots alla motgångar och vilsegångar. Nu gäller det att vara fokuserad, motiverad och bestämd. Det är inte långt kvar; jag kan se mitt mål. Kom igen! Lite till! Jag kan!

Även om målet jag snart kommer fram till bara är ett av mina mål kommer det icke desto mindre att ge mig nya krafter. Det är absolut viktigt att ladda upp emellanåt, för annars riskerar man att köra slut på sig själv och ge upp i förtid. Och än har jag inte en blekaste tanke på att ge upp. Dock behöver jag nya krafter ganska snart. Som tur är är jag snart framme. Men jag ska inte förhasta mig. Rom byggdes inte på en dag. Men som en löpare som är tröttast mot slutet, är jag också ganska slutkörd här i slutspurten. Därför ska jag, med all kraft som jag har kvar, vandra den sista biten om jag så dör vid mållinjen.


(Fortsättning följer. Nästa gång skall skithögar, skitstövlar o.d. behandlas)