det var en konstnär lärling i värden svart och
vit som måla samma motiv om och om igen

beordrad av sin mäster och herre med hanns
beröm då han var skicklig på att dra Linger

utan liv då han målade himlen i samma färger
och alla mäniskor under utan glädje en dag

fann han i en låda vackra kritor med färg och
skapade vackra motiv som var fyllda med sin

glädje och hans mäster utbrast var är detta
jag är trött på att måla samma tavlor en efter

en svarade lärlingen svart och vitt är grunden
sa han men då syns inte regnbågen färger

som min poesi i mot den gråa muren för mot
hat så måste min kärlek synas det är skillnaden

hanns mäster tittade beundrans full på honom
och log när han gick där i från