jag tror jag känner min fru bättre en vad hon tror att jag gör
inte hennes erfarenheter av det förflutna men hennes själ

behovet av kärlek och friheten av att leva fri utan att någon
står framför och för hon har berättat om sin uppväxt som jag

om min men jag känner redan i från en tidig ålder en solstrålle
full av liv som ville ut på upptäcks färd hon blev sårad efter

sin väg långt in i sin själ det var den första och ända som hon har
älskat som gick vidare och sorgen är djup som ett hav med minnen

med kärlek som glöder men som blev lämnad ensam full av frustration
en olidlig saknad av den först kärlek som öppna hennes vackra blomma

och hennes hjärta ögon och lärde henne att känna sina känslor åtrå
någon som bara ser henne förälskad djupt full av hopp så händer

något som är oförklarligt och hemskt att få sitt hjärta krossat av saknad
när det har öppnas första gången bli lämnad full av minnen och saknad

jag ser på hennes ögon än i dag att när jag säger iren jag älskar dej när hon kör bil så biter hon i hop med blöta ögon jag har frågat varför men då

säger hon att jag undrar om det du säger att du menar det till mej
jag blir konfunderad och förstår i efterhand hon är rädd att bli lämnad

preses som mej ! jag hoppas att just den känslan inte äter upp oss och
det vi har till samans !