jag vandrar med sorg i sol efter vägen och det är endast
mörker jag ser i mitt sinne och jag fryser av frosten i den

och oket är tungt hängande över minna axlar med en
hink på vare sida full av luft med allt som inte finns

kvar av det jag dyrka och älska högst från den första
dag jag mötte hennes ögon med minna och hon fick

mitt hjärta att slå intensivt och rytmiskt hon krossa
minna barriärer med sitt skratt och lede att jag

aldrig skulle bli kär igen i hela mitt liv hon fick mej
att glömma bort all smärta jag var så älskad varm

glad betydelsefull hon fick mej att växa att se livet
med färger en positiv anda av att leva njuta av små

enkla saker att beröra att bli berörd med handen i
ansiktet men starkast var med själen i hjärtat som

som färger på maten för min ensamma gråa själ
blåste hon full av liv och värme och med sin nya

närvaro i mitt liv skugga hon det förgångna som
jag har saknat jag glömde för jag tänkte bara på

henne och hon var mej älskad över allt annat och
känslomässigt skulle jag ta en kula för henne allt

preses allt det går jag på vägen ensam med oket
tomt av allt det där det är inget kvar i mina hinkar

i från oket men så tungt att bära på min väg i min
ensamhet igen och jag kommer aldrig att bli kär igen !