jag vandrar igenom en skog ner till havet lägger mej
ner i gräset och betraktar segelbåten som

skär vatten linjen vackert smattrande
med seglet fylld med guds andedräkt

färden mot den eviga horisonten som
ingen har stigit av sin segelbåt för

utforska på något sätt känner jag igen
mej skälv fast på olika sett men mest

av allt nerseglande i mitt eget liv utan
at finna en hamn eller brygga som jag

stiga av och där står man och hissar
seglet med en slack lina lurad och blåst


ensam på djupt vatten ?