Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

när svampen blommar

Ofelia, ditt hår är som en avslagen koma. En tass av en förlägen dimma som nyss gett sej av. Som återigen fuktas av fotosyntesen och nu ända in i djunglens blommiga vallmofält.

Natten i nalkandet är en förlägen tid, ljummen där vid den ståtliga björken. Och där ljudet nuddar påskliljornas regnbågsdans smider näckrosen upp nya glas. En ny midsommarvals piskar upp hästen, masken stirrar blint. Skulle vitsen vara grå eller en aning bordus?
Raketen talar för sej och du är en ledig åker. Vila en stund min käre vän. Nya krafter hittar du längst ute vid fältet där spindlarna spinner sina trådar. Känslan av svart åtrå är ju så förbannat blå och två meter ner är ängen så mjuk, näst intill svävande.

Små, och verkliga små potatisar gör sina ynkliga röster hörda. Har rötterna slagit rot? Har benen försprungit sina arma ben? I och med allt så är allting som allt igentligen ska vara. DNA-molekylen sjuder i grytan och katten jamar lamt.




Fri vers av Carl Thomas
Läst 421 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2013-07-23 00:58



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
En säregen skrivelse i sanning. Och är det lugnt i Olofström annars?
2014-09-03

  Lars Hedlin
Verkligen bra
2013-08-17

  stenen/ Yv Ericsson
Tamejtusan helt genialiskt! Mina känslor rakt av beskrivna! Tack.
Jag menar alvar. Jag älskart!
2013-07-23
  > Nästa text
< Föregående

Carl Thomas
Carl Thomas