En dag i slutet av månaden går jag till min bästa hållplats
Vilan heter den.

Jag lämnar vilan med en hastig buss 
En skicklig förare kastar oss upp och ner i vilda svängar
på väddös vägar från medeltiden, aldrig uträtade
Jag blir kall om händer och fötter rullar en kofta att stödja nacken, vågar inte blunda men inte heller titta
läser på försök tre män i en båt, med ena ögat bara.
Känner hur jag spänner mig spänner mig
försöker andas lugnt och djupt, försöker

Efter 40 minuter stillsamt bussbyte, motorväg och dubbeldäckare
trådlöst internet studenter tystnad

Efter tio minuter en berusad balt med för mycket packning i gången som blir ombedd flytta undan sina kollin, han höjer rösten och håller tal till oss alla,
med den rösten, och fula ord.
Tänk att alla fulla ska orera så

Jag drar mig till bakersta
Slutligen har timman gått och jag närmar mig min stad och känner hur andetagen blir mindre och kortare
hur hjärtat slår snabbare
mobilsamtal och signaler avstigning
och benen trötta pinnar små stela steg på asfalten
ser hur gatan har bågnat i värmen,
som vågorna på stranden

hittar till cafet blir själv hittad
hälsningar och kramar

den gamle mästaren som målade hela sitt liv
hade fått en utställning gjord av både det bästa
och bilder han gjort efter slaganfallet när han vårdades på sitt yttersta

Är de säkert att han ville det?
Visst känns det i hjärtat djup sympati
att han hade viljan och lusten kvar och att talangen syns djupt där inne

men sådana här bilder måste ses med hjärtat på högkant

Sen kommer flera vänner, och den äldre har tappat sin hörapparat
vi flamsar och flaxar och ska gå skallgång längs trottoaren
men inte hittar vi en liten blank krok
med en beige ärta i änden bland alla dessa små beiga löv,
(är det hösten redan ?)
Otroligt vore det

Nu är jag dödshungrig, svimfärdig och promenerar ensam vidare,
hittar något mexikanskt nära min tågstation får vänta dödliga 25 minuter,
jag hyperventilerarr nästan men får verkligen god mat

kladdäter ribs, försiktigt tittande.
Kommer på att jag aldrig gjort det..
hur gör man egentligen Magdalena?

Tvättar händerna betalar och går till tåget
och hela tiden hur hjärtat pickar
fingrarna vill pilla på varandra
det susar och brummar kring mig och inom mig

och detta
jag glömmer bort att andas
måste ta ett extra andetag som låter som en djup suck

Nu är vilan långt långt borta
Eller är det jag 

O liv, i tunna torra skivor, du håller mig hårt