jag var en ringmärkt duva tills i dag då
jag blev av med min ring och förpliktelser

jag trodde att tyngden av ringen skulle
befria mej från ansvaret och allvaret

nej jag känner sorg att jag kanske har
gjort henne ledsen för det är jag med

fri kan man säga så när jag fortfarande
sitter i buren jag är uppriktigt ledsen att

vi inte passade i hop och allt som vi inte
kunde diskutera då jag från början redan

då sa att jag inte tycker om lögnare eller
som undanhåller sanningen för om dom tror

att jag är en sådan person som har svårt
att hantera sanningen så har dom rätt jag

blir skit ledsen men om någon gör saker
som dom tror att jag inte kan hantera varför

gör dom så då i så fall då kanske dom ska
söka en man som inte är som mej med

soningen framför allt och lögner men
egentligen är det inte ordet ljuga som gör

ont det är att det kommer i från någon som
jag har älskat och litade på det gör så ont !

att jag kysst ett par sådana falska läppar
och inte känt igen smaken av något som

stinker ruttet från andedräkten från en
förlorad själ vilsen och inslingrade i sina

egna lögner utan börja eller slut den lider
för jag känner smärtan ut av den i mitt

hjärta där den bodde förut så levande och
varm nu åter står endas en mörk kall själ

i sin ensamhet med tårar som rinner fram
av ett snart tomt skal av skam inom sej