Hasse tog fram en lapp, skrev något på den med en penna som han fiskat upp ur innerfickan, sköt den över bordet och fram till koppen med dubbel cortado, fångade Stefans blick, nickade mot lappen som för att säga, här, läs och tittade sedan ut genom fönstret.
Stefan tittade frågande, slet till sig lappen och började läsa.
"Jag har beslutat mig för att inte tala mer. Hädanefter går all kommunikation brevledes. Allt är sagt och således menlöst. Bara det allra nödvändigaste orkar man skriva på papper. Gott så. Hasse."
Det gick en stund i tystnad då Stefan tycktes smälta det hela.
- "Du skrev under tillochmed." sa han så, "Med ditt namn."
Hasse bara fortsatte att titta ut, på det menlösa vandrandet av folk. Den synnerliga breda blandningen av folk, fä, suputer, studenter, vanliga dödliga, knarkare, invandrare, utvandrare, postmän, handlare. Det var allt det mänskliga avfallet som koncentrerats här som gjorde det. Drägget, som blandats upp och de vanliga som trots allt måst bo någonstans och så hamnat här. I en krok som ändå måste anses som tämligen central och tillgänglig, nästintill attraktiv.
- "Jag vet inte om jag orkar med fler av dina dumheter?" sa Stefan så. "Det är ju så förbannat barnsligt... jag menar jag känner dig ju!"
Hasse tittade på honom, strök sig över hakan, tog en slurk av kaffet, verkade åter försjunka i egna tankar och pillade förstrött med sin kopp.
- "Om fem minuter pratar du igen. Förbannade dramafjant!"
Hasse fnös.
- "Fattar inte varför jag envisas med att umgås med dig?... alltid något helt sinnessjukt på gång."
Stefan rörde runt lite i kaffet med en sked och tog en klunk. Bekymrad rynka i pannan. Bägge satt således, försjunkna en stund.
De var på ett kafè för både mat och dryck. Kaffe ibland, öl ibland. Dom satt där, de törstiga också fast den riktigt alkistunga puben låg runt hörnet. Där hängde den mentala dimman tät och olustig. Kineserna som ägde puben och godgjorde sig på olyckan förundrade Stefan. Han fann det alltjämt intressant att studera dem då han väntade på spårvagnen utanför. Hur levde dom? Vad tänkte dom, vad kände dom? Hur kunde man låta dagarna gå så, i en pub full av... sådana. Och damerna satt där med ciggen i hand och handväskan i knät, den fadda ölen på bordet framför sig. Gubbarna, med slowmotion rörelser och böjda nackar. Krumma på alla vis.
Hasse hade nu tagit fram en ny lapp och skrev. Stefan betraktade det hela lite trist, tog emot lappen när den var färdig och läste.
"Det är en slags protest. Mot allt."
Stafan tittade bedrövat på honom.
Hasse glodde tillbaks. Så började han plötsligt fnissa, gunga fram och åter, tittade på Stefans trista nuna och föll i mer fnitter.
-"Du är fan i mig helt sjuk!" sa Stefan och skakade på huvudet.
-"Jag försökte i alla fall!" sa Hasse. "Jag gör i alla fall något. Något och någon måste... göra något." sa han. Han hade slutat fnissa men log ännu.
Stefan glodde än.
- "Det var befriande på något sätt." fortsatte Hasse och tittade drömmande ut igen.
- "Jag tänker inte fråga vad allt det där var om och jag vill inte veta... jag upprepar, vill inte veta!" Han tittade strängt på Hasse.
- Det är lugnt, det är lugnt, jag lovar!" sa han så. "Du skall slippa."
Hasse hade sina sidor medgav Stefan för sig själv, han var en underlig djävel men han trodde han förstod honom. Det finns saker som... han ser väl bara vad jag ser? tänkte han och han förlät honom som alltid. Han visste att han aldrig skulle sluta prata med honom. Han var trots allt det mest normala, om än udda han kände i den här världen, konstigt nog.
- "Du betalar nästa gång. Det blir straffet." sa han, klappade Hasse på axeln och gick ut.