Jag minns livet,
som en underbar tragedi,
sitta i gräset,
utanför psyket,
med kaffe och tårta i solen,
försöka skriva sorgsen poesi.

Om du inte vore så jävla fin, Cathrine,
då skulle det väl gå an,
att sitta här och vänta,
som en fågel på en tråd,
en fågel som glömt bort att flyga,
en fånge som väntar på nåd.

Dagarna blir längre, Cathrine,
och solen börjar värma lite grann,
och man minns så lätt,
kvällar i solen,
på en parkbänk, vid en damm,
en kasse öl och cigaretter,
och fåglar som sam,
mot kvällssolen, små siluetter.

Om du inte vore så grann,
om du inte vore så jävla grann, Cathrine,
kanske jag skulle få ro,
sluta längta bort,
till det som inte finns,
det man bara minns,
som en bild i solen.
Och jag sitter,
som en fågel på en tråd,
orkar inte längre flyga.
En fånge som väntar på nåd.

Fångad av ljuset och tiden,
minns hur man gick så lätt,
när varje dag var en resa,
och varje flicka hade ett sätt,
ett sätt att kisa mot solen,
som du, fräknig och salt,
och jag trillade nästan av stolen,
den första gång jag såg dig.
Det är allt.

Om du inte vore så fin,
så jävla fin, Cathrine.
Om du inte hade tagit emot mig,
med en stor mjuk famn,
en flykting som gömt sig så länge,
en främling som tappat sitt namn,
en fågel som kurar på en tråd.
En fånge som väntar på nåd.