när jag vandra ute i bland så möter jag en del som
är försjunkna i sina egna tankar eller väldigt stressade
okontackbara men en del möter men en del ytterst få
av motsatt kön möter mej med sin blick och ler varmt
och sätter fart på minna känslor så jag får en så varm
känsla inom mej jag funderar om jag ska gå fram och
prata då dom stannar och ser upptagna ut med sin
telefon eller röker en ciggaret men jag vågar inte då
mitt skälv förtroende håller mej under ytan att jag ej
är önskvärd eller något värd jag går vidare ledsen
att jag aldrig tog kontakt för jag vågar inte ta första
steget