fyra ögon som möts och bekräftar varandra
känslor som blir levande i stundens hetta

sakta två kroppar närmar sej full av vilja i
extas fyllda av lustar och av upphetsning

men rädslan sitter i mellan dom att man
inte vill gå tillfället förlorat av en för snabb

framfart i iver så mycket vilja att i vissa
situationer man skakar av frustrationen

lusten och viljan i från båda två men det
blir bara något tafatt fel och man förklarar

sej skälvs som en idiot som gör det mer
läskigt och svårt att finna vägen till den

andras hjärta men när man finner vägen
så lägger man sitt hjärta i hennes hand

och ber försiktigt henne att bevara det
ömt och det lovar hon och bedyrar som

en ed för resten av livet och det gör mej
stolt skälvsäker och stark

det är därför det gör så ont när det krossas
respektlöst mot marken utan värde det gör

ont att se det i så små skärvor och tanken
på att jag måste plocka upp alla små skärvor

och limma i hop dom igen känns evig hur i
bubblan ska jag finna vägen hem till mej

skälv igen och det som gör ondast nu i
efterhand är inte att hon lämnade mej

utan att det var jag som provocerade
fram situationerna i aggrechoner och

misstänksamheten av ingenting bara
massa illusioner som jag målade upp

och skrämde skiten ur mej skälv
men när allt har lagt sej nu så ser

jag att det inte stämmer med
verkligheten