Nu skriver jag ännu en gång om er. Ni som betydde så mycket för mig. 
Jag skriver för jag saknar er. För att vi någon dag ses igen och jag hoppas jag kan göra er sällskap i himlen någon gång. 
Jag saknar er. 

Morfar med sina glittrande ögon. Han blev alltid jättebrun på sommaren, visste ni det? Att när han hade klippt gräset var han plötsligt så brun, och när jag var liten var jag avundsjuk på det, även om jag också tydligen kan bli brun om jag vill men jag orkade aldrig försöka. Jag saknar dig Morfar.Verkligen jättemycket, jag lovar. Jag saknar den där soffan som hade gått sönder. Du hade lagt plankor under så just precis den delen där plankorna var så var det stenhårt men det var ändå där du skulle sitta, ingen annanstans. Du vägrade slänga soffan, den där bruna lädersoffan. Blundar jag så kan jag se hela ert vardagsrum, jag minns hela huset in i minsta detalj. Visst är det lite skrämmande? 
Det har gått nästan exakt 7 år sedan du dog. 
Men kan det verkligen stämma? Det känns som att du dog igår. Bara lämnade mig, bara försvann härifrån. 
Jag minns när jag fick veta att du dött och jag minns hur mycket jag grät. Jag grät tills det inte gick att gråta mer. Och sedan gick jag på ditt sista farväl. Jag visste inte vad det innebär att gå på ett sådant farväl. Hade jag vetat hade jag inte gjort det. De som inte varit med när du dog gick dit för att säga farväl. Jag ville inte säga farväl men jag gick ändå. 
De visade dig. Men det var inte du. Jag hade aldrig sett en död kropp förut och jag vill aldrig göra det igen. För du var inte där. 
Det var din kropp, du såg ut som du alltid hade gjort, men någonting var annorlunda. Fel. Nu tror jag att människor har själar och din själ måste ha lämnat din kropp för den var helt tom. 
Jag sprang gråtandes därifrån.

Älskade faster som ringde varje dag. Du var ibland så himla glad, ibland var du ledsen, men du ringde ändå varje dag. Du älskade verkligen oss, mig och mina syskon. Och vi älskade verkligen dig. Du var nog den snällaste som fanns. Du skulle aldrig skada någon. När vi åkte upp till dig gav du oss alltid godis (som jag inte tyckte om men jag sa aldrig det till dig). Alla tidningar du gav mig, vi träffades inte så ofta men jag saknar dig så mycket att det gör ont inombords. 
Du var bara 56 när ditt hjärta gav upp. 
Jag fick veta det när jag var hos en vän. Samma dag hade jag köpt en julklapp till dig. En vacker sjal, jag vet att du skulle älskat den. När jag hade köpt din julklapp gick jag hem till en vän, jag ringde mamma och jag frågade du mådde, för du hade varit sjuk. Hon blev tyst. För tyst och när hon väl sa att  du inte längre fanns hos oss bröt jag samman. Jag minns knappt men jag vet att jag satte mig på golvet hos min vän och grät och skrek. Du fick ju inte göra så! 
DU FICK JU INTE DÖ!!!! 
Din begravning var vacker. Det var en vacker ceremoni, du bodde i en liten stad och över 50 personer var där för att säga farväl. Du gjorde intryck på många. 
Jag minns en man som berättade att ni brukade ta följe till skolan när ni var små och att han alltid hade tyckt om dig. 
Jag stod där med din julklapp i handen medan snön yrde runt omkring oss.
När de lade kistan i jorden släppte jag ner sjalen och sa: du kommer alltid finnas kvar.